Från Vallentunas kommunhus till Kulturdepartement

Av Uffe Lindeborg

Vallentunas förre kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande, Parisa Liljestrand (M) fick förra året ett nytt uppdrag i Regeringen. Nu har hon varit Kulturminister i ett år och Vallentuna Nya fick i förra veckan en intervju med henne i Kulturhuset.

Det var en glad och påläst minister som njöt av att dyka upp i det lokala biblioteket igen. Under intervjun märktes det att hon verkligen kommit in i det nya jobbet.

Hur har det första året varit?

– Det har varit ett väldigt speciellt år. Jätteroligt, omvälvande men också ganska arbetssamt. Med att kliva in i en annan roll och nivå än vad jag hade tidigare. På vissa sätt är det likt, på vissa sätt inte.

Vad har du för tankar när du kommer hem, ofta ganska sent, från jobbet?

– Jag är väldigt bra på att, när jag kliver in hemma och stänger dörren om mig, då är jag mitt privata jag: mamma, Parisa. Jag är mig själv och bara det. När jag hänger av mig kappan så hänger jag också av mig rollen. Det är viktigt och där är familjen viktig, de grundar ju mig. De tvingar liksom mig att vara där och då, här och nu.

– Då kommer ju frågorna, vad ska vi äta till middag? Mamma, har du tvättat mina jeans? Kommer du ihåg att jag har träning i morgon? Det är liksom på den nivån.

Hur viktigt är det att komma hem till familjen på kvällarna?

– Jag har under det här året sett och beundrat mina statsrådskollegor som har sina familjer på andra håll i Sverige. De har ju sina familjer, men inte nära. För mig har det varit avgörande att kunna kliva in i familjens famn, inte varje kväll men nästan i varje fall.

Men att Parisa kommer hem till familjen så ofta som möjligt betyder inte att hon inte reser i tjänsten. Hon och hennes stab hade satt som mål att besöka 23 kommuner under 2023, vilket de hade klarat redan efter fem månader. Nu börjar de närma sig det dubbla.

– Det känns otroligt viktigt att resa runt ändå, för Sverige är mycket större än Stockholm och väldigt mycket av det som görs inom kulturområdet görs utanför Stockholm. Det finns ett otroligt rikt kulturliv och jag tycker att vi har ett ansvar att se det och bekräfta det samt se hur förutsättningarna ser ut utanför storstäderna.

Kulturminister Parisa Liljestrand.

Foto: Roffe Andersson

Rätt person för jobbet

Med tanke på alla behov som behöver tillgodoses är det lätt att påverkas eller bli frustrerad. Exempelvis med renoveringsbehoven av viktiga kulturella fastigheter. Men Kulturministern känns stark i sin övertygelse över hur utmaningarna ska antas.

– Jag tror lite grann att det inte handlar om hur man har det utan snarare hur man tar det. Jag är ju en sådan som person, att jag kavlar upp ärmarna och så börjar jag jobba. Men det är klart att jag under det här året har upptäckt att det finns mycket att ta itu med.

– Jag brukar lite skämtsamt säga att jag öppnar lådorna vid mitt skrivbord på departementet och där har det liksom ”poppat upp” diverse grejor, allt ifrån Operans renovering till att man inte har tagit hand om vårt kulturarv, att det är underfinansierat samt att man inte har jobbat med beredskapsfrågorna överhuvudtaget i förhållande till kultursektorn. Det finns så många frågor att ta tag i, men någonstans måste man bestämma sig för att det finns en anledning till att jag är här och ska ta tag i det, eller så är någon annan bättre lämpad. I det fallet tror jag att jag är rätt person.

Vi Vallentunabor som känner igen Parisa har sett henne hålla presskonferenser, träffa minoritetsgrupper, medverka i lättsam TV-underhållning som Idol. Hennes yrkesliv ser verkligen spännande ut.

Minnesvärt ögonblick

Ett ögonblick under året som har etsat sig fast i hennes minne:

– Det här första året har ju kantats av att vi lever i en ganska mörk tid. Vi har ett samhälle idag som i mångt och mycket är väldigt skadat. Alltså det finns en polarisering, det finns slitningar, det finns kriminalitet, vi har gängbrottsligheten, vi har krig i flera närområden. Det är mycket som sliter oss isär.

– Så, de minnen jag har som är extra starka för mig är när jag har fått se exempel på hur kulturen hjälper samhället samman. De tillfällena är väldigt starka. Ett sådant är när jag besökte Södertälje och tittade på Läsfrämjarinstitutets arbete. De jobbar med barn i områden där en stor andel av föräldrarna har utländsk bakgrund och tuffa socioekonomiska förutsättningar. Med hjälp av bland annat teater levandegör de texter, och barnen bjuds in att själva vara med och skapa berättelser.

– De ögonblicken... det är gåshud på det.