Konsten att trösta andra och sig själv

Av Sara Hammarkrantz/Gazzine

För människor faller det sig naturligt att lindra andras smärta – men att trösta kan också väcka jobbiga känslor. Vad ska man säga? Vad ska man göra?
Att trösta är så enkelt men så svårt. Många står handfallna och undviker att närma sig den som lider.

En kanadensisk studie visar att trots att mer än 98 procent av alla sörjande vill tala om omständigheterna kring en förlust, tycker 95 procent av omgivningen samtidigt att det är bäst att inte tala om det som har hänt – för vad ska man säga? Vad ska man göra?




– Get over yourself. Bara gör nåt, är Hanna Sahlins spontana reaktion på att vi verkar ha så många spärrar kring att trösta en medmänniska i nöd.

Hon är psykolog och psykoterapeut och forskar om emotionsreglering.

– Att oroa sig över att göra fel och därför inte ens försöka trösta, det är ju att dubbelt bestraffa den som lider. Lita på att personen klarar av sin sorg och var ödmjuk inför livets komplexitet, säger Hanna Sahlin.

Hanna Sahlin pratar om validering, att tröst är en bekräftelse på att någon förstår hur man har det, även om hen inte har det på samma sätt.

– Det är en spegling. Men tröst är bara tröstande om man träffar rätt, om man kan förstå var den personen som lider befinner sig. Känslor är ett socialt verktyg. När någon utanför dig själv kan fånga din smärta, då blir världen och du själv mer begriplig inför dig själv, säger Hanna Sahlin.

Fem olika sorters tröst
Åsa Roxberg, professor i vårdomsorg, har skrivit en avhandling om det hon kallar vårdande respektive icke-vårdande tröst. Hon har gjort empiriska intervjustudier med vårdare och äldre vårdtagare om deras upplevelse av tröst och att trösta, samt i en tredje delstudie analyserat tröst såsom den framstår i Jobs bok i Gamla testamentet. Hon har definierat fem olika sorters tröst:




1. Den motsägelsefulla trösten.
Sker när den som lider överlämnar sitt lidande till någon annan, men kan också ges tillbaka för att lidandet i sig är själva trösten.

2. Den sammanbindande trösten.
Ger en djup gemenskap utifrån upplevelsen av att man är förstådd på ett djupare plan.

3. Den stumma trösten.
Den svarar inte an på den lidandes upplevelse och förmår därför inte trösta. Men det kan också handla om att den lidande inte är mottaglig för tröst, vilket är en förutsättning för att man ska kunna trösta.

4. Den okontrollerade trösten.
Den är spontan och hjälper den lidande att släppa kontrollen, det vill säga ge upp försöken att förstå.

5. Den vilsamma trösten.
Den skapar distans till det som hänt, vilket i sin tur kan leda till hälsa och bättre mående.

Att säga vilken tröst som är bäst låter sig inte göras, enligt Åsa Roxberg. Hon menar att tröst är långt mer komplext än vi tidigare anat. Men det är endast den stumma trösten som hon kategoriserar som icke-vårdande. I sin avhandling skriver hon att den stumma trösten inte förmår att trösta för att den inte är där den lidande är, det vill säga i hens upplevelse av sitt lidande. För att tröstaren ska kunna vara närvarande måste det ”finnas självinsikt och förmåga att ifrågasätta egna uppfattningar om vad som tröstar den lidande.

”En vårdande tröst måste med nödvändighet lyssna till vad den lidande säger och lyssna till vad den talar om”.

Åsa Roxberg sammanfattar trösten i sin avhandling som att det kan lösgöra något tungt som människan bär på. Och vem vill inte hjälpa till med det?

Sara Hammarkrantz/Gazzine