Kyrkoherden Åsa lämnar efter 27 år

Av Anneli Leijel

Nu går kyrkoherde Åsa Enerbäck Barklund i pension, Vallentuna Nya har mött henne för ett samtal om prästyrket, hur kyrkan förändrats och vad hon ska göra nu.

Efter 27 år som präst och senare kyrkoherde i Vallentuna församling, är det nu dags för Åsa Enerbäck Barklund att gå i pension vid 67 års ålder. Men hon har inte helt stängt dörren till prästuppdraget.

– Det råder en enorm prästbrist i landet, så jag är öppen för uppdrag, men ansvarsområdet som kyrkoherde rullar jag av mig, säger Åsa Enerbäck Barklund när vi möts i Mathiasgården ett par dagar före jul.

När hon för 27 år sedan kom till Vallentuna fick hon som distriktspräst ansvar för de tre församlingarna Markim, Orkesta och Frösunda. Då var de egna församlingar.

Senare slogs de ihop med Vallentuna församling. I kommunen finns även Össeby församling, med fyra medeltida kyrkor och egen kyrkoherde.

Pandemin var jobbig
För 14 år sedan sökte hon och fick tjänsten som kyrkoherde i Vallentuna. Hon är noga med att betona att det är två olika tjänster hon haft.

De 13 åren som distriktspräst och sedan 14 år som kyrkoherde. Som kyrkoherde är man arbetsledare och chef. Ett uppdrag som ”blir allt svårare för varje år som går”, enligt en av Åsas kollegor i Stockholmsområdet, i senaste numret av tidningen Kyrknyckeln.

– Ja, det håller jag med om. Det är mycket som händer och man har ansvar för en stor personalgrupp, säger Åsa.

I Vallentuna församling är de drygt 50 anställda.

Till församlingen hör fyra kyrkor, en förskola, två kapell och fyra kyrkogårdar.
Under pandemin blev det en särskild styrka att vara så många.


– Pandemin var en jobbig tid. Kyrkan står för öppenhet, gemenskap och att mötas till gudstjänst. Nu kastades vi fram och tillbaka och visste inte hur det skulle bli. Skulle vi få åka på konfirmationsläger eller inte? Ett tag fick vi bara vara åtta personer på begravningar, sedan blev det tillåtet att vara 20. När vi skulle webbsända gudstjänster tog jag hjälp av min fantastiska medarbetarskara, berättar Åsa.

Och konfirmationsläger blev det. Lägren brukar hållas på en gård i Linköpings stift. Men när reglerna sa att lägren skulle vara inom länet, ordnade man så att de blev av i Bogesund, Vaxholm i stället. Barn- och ungdomsverksamheten är en stor och viktig del av kyrkans verksamhet. Varje år ordnas sex olika konfirmationsläger. Förutom sommartid, även ett vinterläger i Åre.

Budskapet förändras inte
Det pilgrimscenter som finns i Frösunda, med pilgrimsvandringar som kyrkan arrangerar under året, har kommit till under Åsas tid som kyrkoherde och hör till det hon, tillsammans med sina medarbetare, är stolt över att ha varit med och genomfört. Det finns en pilgrimsdiakon och en pilgrimsutvecklare som tillsammans leder arbetet.

När Åsa Enerbäck Barklund prästvigdes år 1990 i Uppsala domkyrka, hade hon redan en socionomexamen. Något hon är glad över och haft stor nytta av i sitt yrkesliv, särskilt som kyrkoherde. Att det var just präst hon skulle bli visste hon tidigt.
– Jag tror man har det i sig. För mig är det ett kall. I konfirmationsåldern var jag aktiv och hjälpte till i kyrkan, och så har jag förstås min tro i botten, säger Åsa enkelt.

Hur har kyrkan förändrats under dina 27 år?
–Kyrkan följer ju debattklimatet. Det är en luthersk kyrka och kyrkan måste leva i sin tid, lyssna in, men ha en förankring i kyrkans tro. Jesus är densamma för oss, liksom Gud och Guds kärlek, det är ett evigt budskap. Det förändras inte, men tiden förändras.

På senare år sker det inte några skolavslutningar i kyrkan. Men kyrkan bjuder in skolorna till olika högtider, som påsk och jul. Och då kommer skolklasserna, berättar Åsa.

– Under pandemin gick antalet dop ned och då funderade vi, hur ska vi göra nu för att människor ska komma tillbaka till oss? Då bjöd vi in till dopfester, som vi kallar det, för att både erbjuda dop och berätta om dopet.

Många kom då, och den här julen, som är den första efter två år med olika restriktioner, har både första adventshelgen och julkonserter varit välbesökta. 60 procent av Vallentunaborna är medlemmar i Svenska kyrkan och alla har olika relation till kyrkan, olika känsla för kyrkan och kristen tro, konstaterar Åsa.

– Man brukar säga att Sverige är ett sekulariserat land, och det är det, men när man samtalar djupare med människor är det många som bärs av en tro, tycker jag.

Under vårt samtal återkommer Åsa till frågan om hur kyrkan har förändrats under de senaste åren.

– Det jag funderat på är om vi är dåliga på att föra ut budskapet? Det som förändrats är det här med att tränga igenom bruset, det är annorlunda idag, jämfört med tidigare. Förr hade kyrkan en självklar plats, det har den inte på samma vis längre.

Samtidigt, även om det är viktigt att människor kommer, ska kyrkans grund och trovärdighet vara det som gör att människor vill gå till kyrkan, poängterar Åsa.
– Vallentuna kyrka har stått här sedan 1198 och välkomnat människor i alla tider. Alla våra kyrkobyggnader står här som en tröst för bygden, och tillhör oss som bor här i församlingen. Nu har vi kriget, hög inflation, elpriser som skenar och ser en annan typ av nöd än tidigare. Människor kommer hit när de har provat andra vägar och det måste finnas en plats där man inte alltid frågar efter personnummer.

Den 15 januari håller Åsa Enerbäck Barklund sin avskedspredikan i Vallentuna kyrka.

– Då hoppas jag att många kommer och finns med i kyrkan.

För ett antal år sedan gick Åsas man bort. Hon bor tillsammans med sin 22-åriga dotter som är på väg ut i livet.

Som kyrkoherde har hon jobbat väldigt mycket, och som snart pensionär ser hon fram emot att resa, träffa vänner och den stora släkten, hinna läsa mera och gå på fler konserter. Lite fler pass på gymmet ska det också bli.
Och präst, ja det är hon alltid.

– Jag kommer säkert att dyka upp i predikstolen i någon kyrka framöver.

För övrigt klarar sig kyrkan inte utan sina pensionärer, säger Åsa. Det gäller inte minst pensionerade präster.

– När någon får förhinder och till exempel har en begravning om två timmar, då har vi flera präster ute i stiftet som är 70+ och kan komma med kort varsel.

Vad vill du säga till din efterträdare, nästa kyrkoherde i Vallentuna?

– Man måste vara sig själv och vara rädd om sina medarbetare, för vi jobbar alla tillsammans. Att trivas på jobbet är viktigt, oavsett var man är, och att som ledare tänka på alla.

Anneli Leijel
anneli@vallentunanya.se