”Stickning är ett äventyr som aldrig tar slut”

Av Anneli Leijel

Att sticka är mer trendigt än någonsin. Det märktes inte minst när Upplandsmuseets utställning ”Kulturkoftor och sagotröjor” invigdes i Vallentuna Kulturhus i lördags.

Mängder med besökare, de flesta kvinnor, trängdes för att se Celia B Dackenbergs stickade alster och höra henne föreläsa om sin passion för stickning.

–Jag har stickat i över 60 år. Jag är ingen stickmästare, men en sticknörd. Ser jag en dokumentärfilm eller ett nyhetsfoto, då ser jag direkt det stickade. Det drar in mig i bilden och jag blir intresserad av berättelsen, den är lika viktig för mig som själva plagget, säger Celia B Dackenberg.

Hon har stickat sedan hon var åtta år och hon fastnade direkt för stickningen, så till den grad att det oroade hennes mamma.

– Mamma ville inte att jag skulle sticka mer, för att jag skulle tröttna, så jag stickade i smyg. Jag kom ihåg känslan när händerna förstod hur det skulle göras. Händernas eufori.

Historiska tröjbärare
Medan det var mamma som förde in stickningen i den unga Celias liv, var det pappa som introducerade henne i poesi och berättelsernas kraft. Celia utbildade sig till bildlärare på Konstfack i Stockholm och var i många år chefredaktör för tidningen Hemslöjd. Sex böcker har hon skrivit, alla med stickning som tema. I den första, ”Ylle och Bläck”, är poeternas tröjor i fokus.
Utställningen ”Kulturkoftor och sagotröjor” bygger på två av hennes böcker, ”Kulturkoftor. Livet, konsten och saker att sticka” och ”Sagornas stickbok: sticka sagobarnens bästa kläder”.

I utställningen visas hennes stickade plagg tillsammans med kortare texter om de kulturpersoner och sagofigurer som burit tröjorna. Här finns Alfons bruna tröja, Mymlans randiga klänning, konstnären Siri Derkerts tröja, liksom musikern Kurt Cobains grungekofta. Alla starka personligheter i sagornas värld, eller den riktiga, som inspirerat Celia till att både sticka och berätta.

Vid förra sekelskiftet blev det populärt att sticka, och hundra år senare är stickning mer populärt än någonsin. Det stickade plagget utsågs till årets julklapp 2022 och stickcaféer, där människor möts, stickar tillsammans och delar sina bäst sticktips, finns över hela landet, också i Vallentuna.

– När stickningen blev populär i början på 1900-talet, var det samtidigt som hemslöjdsrörelsen växte fram och en ny syn på barn. Författaren Ellen Key skrev bland annat Barnets århundrade och tanken om att barn skulle få vara barn, vara ute och leka, blev stark. Då behövdes stickade kläder, dels mot våra kalla vintrar och vårar, dels för att barnet skulle kunna röra sig fritt, berättade Celia B Dackenberg när hon föreläste i Kulturrummet.

Uppsving igen
För illustratörer av barnböcker är det stickade plagget utmärkt, säger Celia. Då det följer barnets form och inte har en massa knappar och andra attiraljer.

– Om ett plagg är stickat eller inte, behöver inte en illustratör bry sig om, men i fallet med Mymlans klänning i mumintrollen, har jag valt att tolka det så för att tekniken passar så bra.

Att stickningen fått ett uppsving nu på 2020-talet går helt i linje med dagens klimat- och hållbarhetstänk, menar hon.

– Miljön och klimatet är vår tids ödesfråga. Det ligger i tiden att vara mindre beroende av konsumtionssamhället. I stickningen kan man också levla upp, nå en ny nivå såsom unga gör i spel. Det finns alltid något nytt, något ännu svårare att sticka. Sedan är stickning också något man både kan ägna sig åt själv, för att komma ner i varv, och tillsammans med andra som ett sätt att umgås.

Att tillverka något själv, gör också att man ger det ett högre värde. Man sparar och lagar det man gjort själv, säger Celia.

– Jag tror att det är en lämplig teknik och förhållningssätt för vår tid.

Som den berättare hon är, vill hon inte bara väcka ett intresse för stickning, utan också för berättelser.

– Sagor tar ut barnen i världen. Jag blir glad när jag hör om någon som stickat Lillans klänning i boken ”Kattresan” och gett både den och boken i present till ett barn.

Utställningen ”Kulturkoftor och sagotröjor” finns att se i Vallentuna Kulturhus fram till den 7 maj.

Anneli Leijel
anneli@vallentunanya.se