Inte samma ekonomiska verklighet för oss “boomers”

Inte samma ekonomiska verklighet för oss “boomers”

SOMMARSHOPPING. Anna Sigrid funderar kring bakluckeloppisar och auktioner. Visst går det att fynda.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Ja, sommar och ledighet och armarna omplåstrade, för många också två gånger. Det är dags för att planera utflykter, ledighet, släktträffar och annat.

För vissa, till exempel pensionärer har pandemin varit värsta spargrisen, inga resor, inga golfluncher och inga andra restaurangbesök. Ingen ockupation av barn och barnbarn och därmed inga luncher och middagar som ska tillredas och ätas, (kastas?). Och det jag undrar, är vi medvetna om varandras ekonomiska generationer. Eller, vad ska jag kalla det?

Vi, födda på 40- och 50-talet, en del kallar oss ”boomers”, andra säger Köttberget och vissa nämner oss som jätteproppen Orvar, det finns säkert flera benämningar.

Och beskyllningar finns det gott om, bland annat hindrade vi sextiotalisterna att komma ut på arbetsmarknaden. Vi beskylls också för att ockupera våra bostäder, våra villor och jättevåningar, vi bidrar till en stagnerad bostadsmarknad. Men det som är alldeles sant är vår bristande förmåga och insikt i dagens ekonomiska verklighet!

Annan ekonomisk tid
När vi klev ut i arbetslivet (60- och 70-talet) så var det bara att ringa, knacka på eller på annat sätt göra sig redo för att hugga i. Det fanns alltid jobb åtminstone på timmar eller vikariat. Föräldraförsäkringen var inte uppfunnen och hemmafruar var en realitet! Svårare kunde det vara med bostäder, men just Stockholm kryllade av rivningskontrakt, och en etta för en hundring var möjlig medan en sakta vandrade framåt i bostadskön (som var kostnadsfri).

Vissa struntade i den och drog åt svångremmen och köpte en egen bostad och ordet radhusbiff uppfanns, blodpudding kunde köpas för nån krona kilot. Och bostaden, ja, en hundratusen kunde det kosta för en som gav plats för en familj. Och räntorna var avdragsgilla (och höga, 7-17 %). Och ingångslönen var 1750 kronor i månaden. Dagisavgiften, om en fick plats, mycket låg och inkomstreglerad, och blöjor och mat ingick! Och barnbidraget betalades ut klumpvis, var tredje månad, vilket handeln gjorde stort tjohej av! Och vi blev ena jäklar på att skarva på slutet strax innan utbetalning, både på kläder och matbord! Och barnen, de fick bara äta upp! Punkt!

Annan ekonomisk verklighet
Så verkligheten skevar en aning. Våra maxlöner under vårt yrkesliv är våra barns ingångslöner. Och nej, vi är inte utslitna i kroppen som våra hårt arbetande föräldrar. Vi jobbade för fullt under sparhyvelns tid på tidigt 90-tal! Om vi tänker vården, tidigare skulle sjuka kroppar lyftas men idag finns liftar, å andra sidan har antalet anställda minskat. Jag menar, kropparna har skonats men knopparna har tagit mer stryk av stress, tajta tider och ständiga omorganiseringar. Vi har tinnitus, lite stresskänsliga och trötta på ett annat sätt än våra föräldrar. Och vi njuter av vår egentid. Sjuttio är det nya femtio!
Samtidigt hör vi ständigt hur våra vuxna barn talar om sin egentid. En ena parten är hemma ensam med barnen en helg medan den andra är på SUP-kurs, reser bort och överlåter allt hemarbete kring barn och blomma. För att helgen därpå har blomman egentid och lämnar hus och hem för en weekendresa till London och shopping, med tjejerna! Och i veckorna är de upptagna med att köra barn till olika aktiviteter, förutom sitt arbete då.

Så förlåt oss för att det rycker lite i vårt ansikte när vi bjuder hela generationsfamiljen på glass, eller på kondis. Det blir summor och siffror som påminner om avbetalningar på bilen. Och detta, att barnen fritt ska få välja bakverk, (utifrån vilka referensramar då?) och när valet ändå är gjort så kommer ändå föräldrarnas synpunkter fram, vilket gör att kondisbesöket tar en evighet varav mertiden gått åt själva väljandet och kaffet kallnar. Och ”rätten att välja själv” har ändock gått om intet. Och när vi äter middag hemma, fylls kompostpåsen till den bruna tunnan, för att det ska både smakas på allt och ändå inte ätas upp.

Det är verkligen som vi är ”invandrare” i vårt eget land. En utveckling kring familjebildande, matvanor, ekonomi och teknik som för vissa av oss ”boomers” är helt obegripligt. Vi lekte med kottar, barnbarnen med paddor. Och ändå finns där barndomens och barnbokens ljuva hucklemormor med röd stuga, katt och nybakade bullar, icke att förglömma charmknutten Pettson med hatt och katt! Är det den bilden våra vuxna barn har när det ser på oss föräldrar från Köttberget? Samtidigt som vi ska öppna plånböcker och fixa presenter till jul och födelsedagar som får våra pensioner att bli ännu futtigare. Och visst, vi sitter i våra hus och lägenheter som idag är värda miljoner och med små lån, men vad vi än ska ersätta dem med, det kostar också miljoner förutom att de ska vara anpassade för kommande tider, tröskelfritt och svängrum i badrum för äldreboende och ålderdomshem är förfluten tid. Hemtjänst ska vi tala tyst om!

Efter pandemin
Så när vi nu ska träffas i sommar, förväntningarna kan var skyhöga eftersom restriktioner har gjort farmors-besöken reducerade till en eftermiddag med korvgrillning och vinkelivink via face-time (om vi nu har klarat av det). Då är det så att vi har blivit ett år äldre, minst. Ett år tröttare, visserligen med eoner av egentid men in-puten av kulturella injektioner, lika med noll, injektioner av härliga gympapass, noll. Vissa av oss har till och med förlorat vänner utan att ens få ta avsked vid begravningar! Så ta det lugnt med oss! Vi börjar, mer eller mindre rulla på fälgarna. Så trevlig sommar alla och vårda varandra!

Dela artikeln här:

Anna Sigrid

Jag har ett stort engagemang i Vallentuna, min bostadsort sen 20 år tillbaka och ordförande i Bällsta Villaägareförening (ja, då är det avslöjat att hjärtat finns i Västra Bällsta). Jag gillar att koka soppa på en spik, på ogräs och matrester och på "samma" sätt är det med kläder, sy nya kläder av gammalt, lagning av plagg och motsvarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *