Krönika: De där tanterna sätter sina spår

Av Anna Sigrid

Moster Berta då? Hur var det med henne? Moster Berta var min pappas moster. Min farmors lillasyster och, förmodligen, min favoritsläkting (förlåt faster Maja).

Moster Berta är född nån gång i slutet av 1890-talet. Uppvuxen på landsbygden i en stor jordbrukarfamilj, utanför Västerås. Hon gifte sig tidigt och flyttade in till Västerås och hon och hennes make sögs in i ASEA, som många andra västeråsare. Industrialiseringen hade pågått under några decennier och behov av arbetskraft var stor. Att ha ett arbete med arbetstider lockade mer än hårt slit dygnet runt. Många industrier erbjöd också bostäder till sina anställda. ASEA lät bygga sina första bostäder i Kopparlunden.

Kriget, det första, begränsade tillgången och införseln av livsmedel och i livsmedelsbristens spår följde hungerskravaller, även i Västerås. Moster Berta berättade, med tunn och svag röst, om hur hon slogs ned och förlorade det barn hon väntade. Vad som hände mer med henne vet vi inte. Hon födde inga egna barn men adopterade en flicka. Att ha släktingar med jordbruk var ingen garanti för mat men det fanns marker att plocka bär, svamp och frukt på.

Jakt på skogens håvor
Som lök på laxen blir hon änka tidigt. Men som det födgeni hon var, envis och med kunskaper om skogens och naturens skafferi klarade hon sig väl, både under första och andra världskriget med de ransoneringar som följde i dess spår. Det var hon som lärde mig spela kort, både poker och skitgubbe. Hon lärde mig också att det barkbröd som bonden Paavos hustru bakade inte alls är den bark vi ser på träden utan den tunna innerbark, gärna från tall eller gran, som torkas och mals och blandas med vanligt mjöl. Men, sa moster Berta: jag föredrar bröd med kvickrot istället. Mycket lättare att bereda, tyckte Berta.
Och så fortsatte hon sin jakt på skogens håvor, trots att hon, med pension och en jämförelsevis god ekonomi, plocka nässlor, både tidigt på våren och på sensommaren när fröna var färdiga. Att plocka tistlar och skala stjälkar och steka i smör, mala torkade oxelbär för att blanda i mjölet och finhacka kirskålen att blanda med smöret för att ha som pålägg och alla det där skattjakterna drog hon med mig på. Hon hade ingen egen trädgård så det var spännande när humleskott skulle stjälas. För att inte tala om all frukt vi pallade, och hennes plommonsylt…

Jag lovar dyrt och heligt att inte radda upp mina gamla släktingar mer (kanske). Jag tog för balansens skull och kastade minnets strålkastare på moster Berta! Och de sätter spår på lite olika sätt de där tanterna!