Krönika: Den vaniljgula pärlan är ett vårtecken!

Av Anna Sigrid

KOLL PÅ OMRÅDETS SKRYTKÄRRA. Anna Sigrid gillar kvarterets sportiga veteranfordon.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Så ser jag postbilen komma krypande, den stannar till vid varje låda. Det är sällan nåt att hämta, inte ens de där läskiga fönsterkuverten. De går ju direkt in i e-posten.

Men om nu bilen stannar så måste jag ändå tömma lådan för morgondagens tidning. Bredvid postlådan står ett körsbärsträd och det surrar, ett frenetiskt surr, grenarna gungar och det kryper av flygfän ut och in i blommorna. Det verkar lovande. Förra året blev det så himla mycket körsbär och just det här trädet har en ”vit” variant som är så oändligt god. Och det jobbas flitigt med pollineringen! Sakta singlar blombladen och marken skimrar i vitt.

Jag passerar magnolian, alldeles, alldeles magiskt vacker och den har bjudit på blomprakt i mer än tre veckor. Då blir jag glad för den kalla våren. Och framför mig står nästa brud! Lagom till pingst visar häggen sin bedövande blomsterprakt. Och det surrar där också.
Andra typiskt surrande vårtecken är karavanen av fordon! Jag ser på Bällstavägen en, vad kan det var, åtta, tio surrande motorcyklar glida förbi.

Sportkärran är ett vårtecken
Och en liten stund senare glider Bällstas (jodå, vi är många som snyltar på den skönheten) vackraste fordon: Den vaniljgula pärlan! Och gud må förlåta mig somliga rader, men är det en Morgan? Eller MG? Ett veteranfordon som glider förbi och spinner som en katt. Och var jag än ser det fordonet så sträcker jag på mig, smeker den i (på) tanken och blir lite, lite mallig, för den bor ju NÄSTAN på min gata. Det är ett riktigt, riktigt fint vårtecken. Och det är då jag blir lite tjurig på kylan. Jag menar, hur kul kan det vara att sitta i en sån där smäcker liten sportkärra, när termometern visar fyra plus.

Det surrar till en bit bort hos grannen, ett klassiskt ljud bjuder barndomsminnen. Ja, det finns också en viss resonans av svordomar i minnesbilden, den där alltför slöa cylinderklipparen, eller handjagaren, hur mina bröder slet och svor. Som flicka var jag inte betrodd, jag fick rensa ogräs istället. Men tänk att det fortfarande finns folk som har handjagare.

Bidrar till ljudsurret
Pingsten som bröllopshögtid har väl bleknat bort till men häggen bryr sig inte. Den står där, praktfull och grann. Så är det väl dags för oss också att plocka fram gräsklipparen och bidra till ljudsurret. Gräset spirar och når oss över anklarna. Scillorna har vissnat men vi låter maskrosorna stå. För vill vi ha körsbär och annan frukt, ja då får vi allt spara på lite blommor så flygfäna kan få sin nektar och orkar med sitt livsviktiga jobb. Leka blommor och bin och förse oss med frukt! Glad pingst, alla!