KRÖNIKA 2020-04-03 KL. 08:21

Krönika: Plötsligt fanns där ett riktigt smultronställe inom vården

Av Anna Sigrid

Krönika: Plötsligt fanns där ett riktigt smultronställe inom vården

Expressen uppmanar sina läsare: Klantpellar! Håll er borta från sjukvården! Så trampar en av dessa rakt i klaveret, eller hönsgården om vi ska vara noga! Pang! Så låg jag där! Hönsfodret, delikat blandning av säd, skal och majs runt om mig. Pullorna är lite misstänksamma. Men hungern är bästa kryddan även om serveringen är lite apart så, de kommer kacklande och pickar i sig.

Men jag sitter där jag sitter! Det är då jag är glad över mitt mobilmissbruk! Två skäl, ljudbok i lurarna och stegräknare. Varje steg räknas och att varje morgon fixa med fåglarna, ge dem mat, vatten, röja undan det värsta innan jag själv sätter mig till bords genererar ändå några hundratal steg. Understundom använder jag den att ringa med. Det är ju trots allt en telefon. Men sen, makens ovilja mot mobiler? Medan han fixar frukost surrar telefonen i ett annat rum! Abonnenten kan inte svara för tillfället, försök igen. Gissa om jag gör?

Jag ringer grannen som knackar på hos maken och sen löser det sig. 1177 säger att det inte finns annat att göra: närmsta närakut, Danderyd! Och där har jag varit förut, en väntetid, plågsammare än själva åkomman, på tio timmar, känns så där, i synnerhet i dagsläget. Och grannen, rutinerad sjukvårdskonsument (öronbarn) tipsar Löwenströmska, längre i avstånd men kortare väntetid. Googlar och finner nedlagt MEN återuppstånden i Sollentuna! Närmre, betydligt närmre.
Vi far dit! Hittar, lätt som en plätt, hittar parkeringsplats precis utanför ingången, gratis i två timmar, jo hejsan! Men det är väl bara för maken att flytta bilen efter den tiden. Rullar in, jodå, de möter mig med en rullstol, ber om ursäkt för de kan ta lång tid: underbemanning, du vet! Jag förstår, betalar och börjar vänta. Jag rullas snart in i ett rum och efter en stund kommer en läkare! Klämmer, känner och beordrar: Röntgen! Vi är några som väntar på respektingivande avstånd och vår tur. Min kommer och vidare rull till röntgen och det plåtas så klart. Tillbaka till första stället. Det är lunchtid! Inser att det kan ta sin tid, rullar i korridoren och tittar på tavlorna, trevliga tryck på ett vårdande tema. Och sen är det min tur! Jodå, ingen fara, stödbandage och kryckor i några veckor. Bara att åka hem! Smärtlindring? Fint!

Vi lämnar mottagningen, möter en dotter med äldre mamma, respektingivande avstånd och får frågan om hur länge vi väntat. Maken tittar på klockan och kan konstatera 1 timme och 39 minuter! Men, de hade ingen kaffeautomat, svarar vi! De viftar med sina pappmuggar från macken och går in till den trevliga, rara, vänliga vårdpersonalen! Fattar ni? Mindre än två timmar!