Krönika: Vi har inte bråttom, men tiden går fort

Krönika: Vi har inte bråttom, men tiden går fort

När vi flyttade till Västra Bällsta för 20 år sedan, så kom vi hit, ett medelålders par med en tonårsdotter. Övriga barn var redan utflugna. En tonårsdotter och ingen hund.

Hon hade förstås via ”nätet” etablerat viss kontakt redan innan och sen hamnade hon i en klass och kamratkrets på Hjälmstaskolan och vi vuxna hade inga hämta-på-dagis eller hundpromenader som hjälp att knyta kontakter. Att flytta från södra Storstockholm till ett norrortsområde är en mycket lång sträcka. Ja, jag ska inte beklaga mig och det är säkert fler som delar den erfarenheten.

I alla fall, vi såg många gamlingar och de hjul vi såg satt oftare på rullatorer än på barnvagnar. Vi såg andra medelålders par och vi förstod också att många hade flyttat ”hem” igen. Flyttat in i de hus de själva vuxit upp i medan en kvarvarande förälder flyttat till ett mindre och mer anpassat boende. Men rätt många gamlingar såg vi som vallade sina små hundar. Och så är ju det här med hundar, så oerhört charmiga och lustiga djur och att det ens är möjligt att en ras kan ha så många olika utseenden och storlekar.

Men under de här tjugo åren har barnvagnshjulen ökat markant i antal och var gång jag kikar på hitta.se och mitt område så kan jag konstatera att barnvagnshjul snabbt ersätts med cykelhjul! De flesta barnen går i grundskolan vilket också förklarar den nedlagda dagisverksamheten på Lovisedalsskolan.

Det är då det slår mig, med kraft rakt i skallen: Vi är de nya gamlingarna!
Insikten är … svår? Fel ord men ändå. Jag menar, jag fattar att vi blir äldre, tonårsdottern numera chef på ett mediebolag, den andra dottern, tvåbarnsmor till grundskolebarn! Sönerna kliar sig på de alltmer kala knopparna! Och vi sitter i våra soffor med våra gråa skalper och kan bara inse att tiden går. Fort!
Vissa av oss panchisar fortsätter att jobba, på ett eller annat sätt. Jätteproppen Orvar som nån kallade de som ingick i babyboomen i slutet av 1940-talet, köttberget sa nån annan. Nu finns det nya nedsättande begreppet ”OK boomer”, de inkluderar även vi födda på 1950-talet. Och nu finns vi ”riskgrupp”-stämplade och funderande: Vilka är vi, och vad ska vi göra med den, kanske en tredjedel av livet, vi har framför oss?

Hastighet är inte vår styrka och vi har heller inte bråttom. Men jag förmodar att hundantalet i Västra Bällsta är detsamma, nu som då. Och ett annat slag av hundtrick har gjort att vi är en del av gemenskapen utan dagishämtningar. Och det är här det finns utrymme för någon yngre person att med emfas säga: Det heter inte dagis, det heter förskola!

Dela artikeln här:

Anna Sigrid

Jag har ett stort engagemang i Vallentuna, min bostadsort sen 20 år tillbaka och ordförande i Bällsta Villaägareförening (ja, då är det avslöjat att hjärtat finns i Västra Bällsta). Jag gillar att koka soppa på en spik, på ogräs och matrester och på "samma" sätt är det med kläder, sy nya kläder av gammat, lagning av plagg och motsvarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *