Krönika: Vi måste kunna visa barnen verkligheten

Krönika: Vi måste kunna visa barnen verkligheten

Att köa i kassorna tar lite längre tid ”i dessa tider”, mej gör det intet, andas och tittar och tänker!

Och då ser jag på min högra sida en hel vägg med blöjor! Verkligen en hel vägg och ingenstans det jättestora paketet som jag för fyrtio år sedan släpade hem med, Lilla ja, utan det verkade vara nätta små påsar. Alla prydda med små söta barn, risgrynständer och lockar. Och alla, alla är små vita barn.

Eller jag kan börja så här: I min stora, stora familj (och inte nödvändigtvis blodsband) har det kommit ytterligare en medlem. Hanna-Lo, föddes i november. Hon heter något annat men vi kallar henne för Hanna-Lo. I vår ålder och i vår stora familj föds det hela tiden små barn och förbluffande så ofta de får samma eller snarlika namn! Men Hanna-Lo föddes och starkt önskad av sina föräldrar och varmt välkommen av mormor och morfar. Jodå, mormor och jag hade talat om det där och mormor misströstade: ”Det kommer inte att hända!”

Och så kom Hanna-Lo! Rykten surrade och ”i dessa tider” far en inte fram och tillbaka till familj och vänner och umgänget sker via skärmar. Det är verkligen så: ”Hör ni nåt i luften som surrar så är det vi som hurrar!” Och så kommer Hanna-Lo! Och mormor säger: ”Sen så är hon en alldeles särskild människa, med den där lilla extra kromosomen.”

Och så står jag där i kassakön och studerar alla dessa vita ”normaliserade” barn och funderar på vilka signaler de ger till mödrar i väntans tider. Så vad är det vi ser och det vi ser, hur påverkar det oss?

Ofta får reklamen skit för att dess tunna modeller triggar unga flickor till bantning och missnöje med det egna utseendet. Sociala medier beskylls också för den ökade psykiska ohälsa och självkänsla hos unga och framför allt, unga flickor. Men det vi inte ser, hur påverkar det oss?
Som lärare hade jag en uppgift: Vad säger leksaker oss? Eleverna fick gå in i en leksaksbutik och studera leksakerna, placeringarna i butiken, dess färger men också priser. Och i gosedjurshyllan hittade de aldrig en ledarhund. Dockfamiljerna såldes med pappa, mamma, son och dotter och dockskåpen saknade rullstolsramp. Hyllorna var markerade med FLICK eller POJK och leksaksbilarna på flickavdelningen hade kulörta färger, lyktor med långa ögonfransar och på pojkavdelningen såg bilar ut som bilar, framförallt premiumbilar.

Nej, jag tycker inte barn ska leka med kottar, eller vänta, jag kanske visst tycker det. Utmana kreativiteten, öppna för möjligheter, vidga perspektiven eller åtminstone låta alla barn, också Hanna-Lo, representeras på blöjpaketen.

Dela artikeln här:

Anna Sigrid

Jag har ett stort engagemang i Vallentuna, min bostadsort sen 20 år tillbaka och ordförande i Bällsta Villaägareförening (ja, då är det avslöjat att hjärtat finns i Västra Bällsta). Jag gillar att koka soppa på en spik, på ogräs och matrester och på "samma" sätt är det med kläder, sy nya kläder av gammalt, lagning av plagg och motsvarande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *