Äppelmos och kompott

Av Anna Sigrid Pettersson

Kvällarna blir allt svalare, grillglöden förvandlas efter själva matlagandet till en värmande brasa. Plädar plockas fram vart efter och svala sommardrinkar förlorar sin lockelse. Det är varm choklad som lockar, möjligtvis spetsad men i bästa fall toppad med ett lock av fluffigt vispad grädde och om en är möjligt barnslig, strössel av kulört socker. Och ute i mörkret dunsar äpplena ned på marken.

Det brakar till också. Grenar knäcks. Tyngden av frukt får gamla grenar att ge upp. Det är alltid lika irriterande att inse att en borde stöttat grenen då, då när jag såg att det behövdes. Inte göra sen. Det där med att skjuta upp till morgondagen, så lätt gjort och så irriterande när en inser. På returparken fylls containrar med både äpplen, grenar och kvistar. Min trädgård genererar både biogas och äppelmos. Själv kör jag äppelkvistar till 4H.

Äpplen förvandlas till mos och kompott. Jag gör mos, snabbt skär bort det fula och så dela äpplet i kvartar och kasta i kastrullen, i med några matskedar vatten och så koka, låg temperatur så det inte bränns. Passera, mäta upp, koka igen med socker, pang och så klart, snabbt och smidigt. Då är det lite extra lyxigt att göra äppelkompott på det där långsamma sättet, att skala och tärna frukten fint och jämt, koka med vatten och socker men sen, när det förpackas i glasburkarna då kommer det skojiga och lekfulla – själva kryddningen! En del burkar blandar jag med riven ingefära, en annan burk med citronzest, en tredje med mortlade kardemummakapslar, ytterligare en burk med bitar av kanelbark, rent av en burk och stjärnanis? Det finns en tillfredställelse och ett nästan kontemplativt lugn av detta skärande och skalande. Och så där håller jag på. Ugnen står på och inuti står glasburkar, redo att fyllas med kompotten och kryddorna ligger färdiga bara att blanda i. Sen kommer förstås det spännande att sätta rätt etikett på rätt burk. Det brukar gå bra!

Päronträdet dignar under sin tyngd av frukt. För fem år sedan fick vi enorma mängder päron, omogna men goda i smak och stenhårda. Mycket inkokta päron blev det och en glädjespridare var att koka in päronen i glöggkryddor. Men också med samma lekfulla kryddor som till äppelkompotten. Sakta krymper förrådet av glasburkar och med motsvarande hastighet fylls jordkällaren med höstens smaker, vinterns efterrätt, pannkakornas sylter och rulltårtornas mos. Och en är tacksam för elpriset som har både rim och reson. Doften av höst börjar med kanel och kardemumma och en liten, liten smal doft rök från grillen.

Anna Sigrid Pettersson

annasigrid@vallentunanya.se