Äppelmustning och goda grannar

Av Anna Sigrid Pettersson

Löven faller ned i takt med äpplena! Getingarna surrar trött runt frukten som gamla a-lagsgubbar.

Sista söndagen i september har bjudit på sol och viss värme. Kaffestunden sker utomhus och doften av rävpiss och äppelmust ger en mörk, mustig och, hur det än låter, inte en alls en oangenäm doft.

Utanför ladan samlas det folk med en grön kaffemugg i ena handen och en tjock, maffig kärleksmums i den andra. Det pressas äpplen vid torpet i Lovisedal. Madeleine och hennes kompis har bakat och säljer både kaffe och bullar och hallongrottor. Det är den årliga mustningen som genomförs och trots det generösa äppelåret är det ovanligt lite must som pressas. Hundra liter must fick grannarna i Västra Bällsta ihop denna söndag. Andra år har det klämts fram över tvåhundra liter must.

Men det är ändå inte mängden som är det viktigaste. Det viktigaste är sol, mänskor som möts, byter erfarenheter, klappar hundar, fikar och drar historier. Västra Bällsta håller på att byta ut sina invånare. Allt fler äldre tackar för sig, säljer sina hus innan tyngden av själva boendet blir övermäktigt. Och in flyttar familjer med småbarn, nya ungar på väg men också den där tonårsdrösen.

Och så dras skrönorna om äppelpallning och tjuvfiske, jodå vissa kan sitt gamla Vallentuna om lea stinsar och tjyvåkning på Roslagsbanan. Om tjuvrökning och hångel i de små sommarstugorna, de som nu är självaste gräddhyllan i Bällsta, Tingvalla.

Men också hur en kan testa kvaliteten på den skogstjärna som såldes. Gul låga, mycket finkel eller skulle den vara blå. Men också historier om byggnadsnämnden och stadsarkitekters tyckande och handhavande kring själva färdigställandet av Västra Bällsta. Storlek på fönster eller placering av dörrar och grannar som la sig i alldeles för mycket.

Det hörs också barnaröster, kurragömma pågår och vedbod och andra uthus får hysa en fnittrande unge som genast upptäcks trots det utmärkta gömstället. För vem har inte avslöjat sitt bästa gömställe med uppspelt fnitter.

Och det känns bara så bra, fint, mänskligt och liksom hopp om själva livet, goda grannar emellan. Att säga hej, att se varandra och dela några timmar tillsammans i solen en söndag. Och träden fortsätter att släppa sina löv. Träden blir allt kalare och vädret blir allt kallare och snart låser vi in oss igen, hukar oss i våra iden, bidar vår tid. För det kommer några månader av mörker och kyla innan det är dags igen lättsamt umgänge, grannar emellan. Eller ska vi försöka återuppta det positiva från pandemin, fika utomhus trots kyla och mörker?

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se