Gungor, hundnamn och en gammal mur

Av Anna Sigrid Pettersson

Jag har ju blivit mormor, om nu någon har missat det. Men jag har också blivit ”mer människa”. Plötsligt har min dotter börjat undra om min barndom, min uppväxt, mina leksaker i en tid som var helt annorlunda mot idag, utan cykelhjälmar, utan fritidshem och med hemmafruar och sex dagars arbetsvecka. Det är då jag också inser hur lite jag minns, kommer ihåg brottstycken och på vår mark där vi växte upp finns nu idag 48 villatomter och det enda som finns kvar av gården är namnet på gatan.

Jag vänder mig till den brorsan som fortfarande bor kvar i staden och vi tar en utflykt. Han är en jäkel på att komma ihåg namn på folk, platser och gårdar. Jag minns detaljer, namn på hundarna. Tant Annas hundar, eller det var ju Tures jakthundar, de hette alltid Jäntan och hennes undulater hette alltid Putte. Och när jag berättar för min bror att Maj-Britts hund hette Ammi, svarar han bara: ”hade hon hund?”

Vi tar en bil och far runt. Jag noterar allt han säger för att kunna föra det vidare till mina barn. Vi kliver ur bilen med jämna mellanrum. Jag finner att en del av vår mark också är kommunal mark. Vägen som ledde hem och vidare har ändrat karaktär och blivit cykelbana.

Den gamla stenmuren som skilde vår tomt från vägen är kvar. Jag finner också att vår syrenberså står, mer som buskage. Likaså är grunden till vår jordkällare kvar, vi ser på stenarna där barn vi lekt. Jag inser också att avstånden som då var gigantiska, nu bara få fotsteg.

Och så är brorsan borta, igen, men dyker upp. Vi tar bilen och åker till den ”gården” där vi hämtade mjölk, och så är han borta igen. Vi far vidare och det ligger en jättehandelsplats med IKEA på den gård där vi för 65 år sedan hämtade vår valp, gatukorsning förstås. Men tillslut måste jag faktiskt fråga min bror varför han gång på gång försvinner. Nu blir det tråkig och tabubelagt ämne. Han är gubbe, kallas ”prolle”-gubbe, enligt en vän som är urolog, han säger också ”kolla din prolle!”

Min bror har alldeles uppenbara besvär med sin prostata. Kissnödigheten kommer fortare än kvick och avbrotten och pauserna blir många och ibland på väldigt fel ställen. Jag minns alla pinkade gubbar som har stått på fel ställen och hur hårt jag har fördömt dem som revirpinkade hundar. Plötsligt får jag en förståelse, lider med honom alla gånger han går in i en butik, frågar efter toa och blir brutalt nekad. Vi försöker ta det från den roliga sidan. Vi hittar inte grunden till vårt gamla utedass men skrockar åt alla buskar vi pinkat bakom, det var ju så en gjorde som barn.

Jag kommer återkomma till platsen med stenarna där som barn jag lekt och allt jag ska berätta för min dotter och min dotterdotter, om Ammi, Jänta och tallarna där gungan hängde. Men stenarna är kvar.