Historiskt beröm eller framtida potential
Är det bäst att arbeta kortsiktigt eller långsiktigt? Jag uppskattar snabba beslut och uppdrag i närtid, varför gigkulturen passar mig bra. Ändå får jag återkommande gliringar för att jag tänker så långsiktigt och är beredd att jobba mycket nu för eventuell belöning långt fram i tiden, eller kanske aldrig. Det är nog först nu jag har förstått att jag jobbar utifrån båda perspektiven parallellt.
I början av min karriär räckte här och nu-uppdragen gott. Jag hade kul, lärde mig massor och kunde betala mina räkningar. Jag var lycklig över att kunna säga att jag levde på min passion, precis som jag hade önskat! Men medan många har utropat ”Sluta aldrig sjunga!”, så har människor omkring mig frustrerat påpekat att jag kastar bort min potential när jag väljer ett liv på scenen.
Med åren har de ifrågasättande rösterna nått in djupare och det inre skavet ökat i intensitet. De har delvis rätt: jag kan så mycket mer. Jag har bara varit rädd att släppa taget om identiteten som fått allt beröm och som min självkänsla baserats på ända sedan jag var liten. Och när sångerskor som jag såg upp till som ung vuxen lade sångkarriären lite åt sidan för att istället coacha, föreläsa och fotografera kände jag mig sviken. Skulle jag göra samma sak mot alla dem som hejat på mig genom åren?
Sedan en tid tillbaka har jag givit efter för den uppdämda potentialen som längtat efter att bli sedd och nyttjad, och fokuserat mer på projekt som ger effekter på lång sikt. Det har fått mig att växa, kliva in i större skor och ta mig an roller jag haft fallenhet för hela tiden men inte har sett. Men de långsiktiga projekten saknar de snabba resultaten jag har varit van vid, och vad händer då?
Dopaminkickarna uteblir och självkänslan dalar. Detta i en tid när jag återkommande påminns om något jag tidigare lovat mig själv: När jag fyller fyrtio ska jag ensam kunna försörja hela familjen, leva gott och samtidigt känna mig harmonisk.
De långsiktiga resultaten är bortom den tidshorisonten. De kortsiktiga giggen ger inte önskad förutsägbarhet. Så här står jag nu i mina nya, stora skor, med växande självförtroende och dalande självkänsla och undrar: vilken är vägen att gå? Vilka är uppdragen som ger både kortsiktig trygghet och långsiktig förutsägbarhet? De finns. Nu har jag höjt blicken och är villig att se.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
