Igenkänning öppnar upp för läkning

Av Jessica Jäger

Ett av de finaste uppdrag jag har är att leda begravningsceremonier, där släkt och vänner till en älskad människa samlas för att tacka, minnas och ta avsked. Det är en viktig stund som får oss att stanna upp och ta in allt det en människa har betytt och givit.

Den gör också döden påtaglig: mitt i allt det praktiska runt ett dödsfall, som att göra bouppteckning och säga upp abonnemang, så för ceremonin oss tillbaka till människan och känslorna för denna.

Jag har mött många anhöriga som inför ceremonin säger att de kommer att behöva stålsätta sig och kämpa för att hålla tårarna tillbaka – ibland av rädsla för de egna känslorna och ibland av rädsla för att bryta ihop inför andra människor. Varje gång uppmuntrar jag dem istället att låta känslorna ta plats och tillåta sorgeprocessen att ske, för känslorna hjälper oss att läka.

Det är en av anledningarna till att jag månar om att göra ceremonierna så personliga jag kan. Under anhörigsamtalen söker jag alltid berättelserna som begravningsgästerna kommer att känna igen sig i. För med igenkänningen kommer skratten, och som de flesta av oss nog har upplevt så ligger skratt och gråt nära varandra. Det innebär att skratten öppnar upp för andra känslor att ta plats. Igenkänningen öppnar upp för läkningen.

Det händer att jag, inför begravningen, får önskemål av anhöriga om att skicka mitt ”manus” för genomläsning. Jag säger alltid nej, för själva begravningsupplevelsen är inte ännu en sak som ska kontrolleras. Den ska just upplevas. Jag lägger många timmar på att skriva unika ceremonier, utifrån den människa vi tar avsked av och de människor som kommer att vara i rummet under ceremonin. Det är ett hantverk, och själva framförandet av det hantverket är också en del av upplevelsen. På samma sätt som att framförandet av ett musikstycke är något helt annat än att läsa notbilden av samma stycke.

Jag har fått försvara min övertygelse om att hålla talet för mig själv tills det framförs. Därför var det så fint när jag här om veckan, direkt efter en ceremoni fick höra orden: ”Jag tänkte flera gånger att jag skulle fråga dig om att få läsa talet i förväg, eftersom jag har ett sådant kontrollbehov, men nu är jag så glad att jag aldrig gjorde det. Det hade förtagit den här starka upplevelsen.”