Att nå in, snarare än ut

Av Jessica Jäger

För några år sedan frågade jag hundratals entreprenörer vilken deras största utmaning i företagandet var. Svaren sträckte sig från tekniken de behövde behärska till svårigheten att rekrytera rätt personal, men det mest frekventa svaret var ”att nå ut”. Visst kan det vara en utmaning att nå ut, men någonstans tror jag att det verkliga fokuset bör ligga på att nå in.

I början av veckan kom jag hem från Bokmässan i Göteborg. I år registrerades 106 000 besök – den högsta besökssiffran på närmare två decennier. Det säger sig självt att jag aldrig träffade alla dessa människor, och att inte alla besökare var intresserade av min nischade bok om att leda personliga begravningar. Men till alla mina fyra scenframträdanden på mässan kom åhörare för att lyssna till mig.

Bland dem fanns en präst som ville få inspiration till hur hon kunde få fram mer information av anhöriga under samtalet inför begravningen, en ung tjej som skulle ta avsked av sin morfar under en borgerlig begravningsceremoni och som undrade hur en sådan gick till, och en äldre man som planerade sin egen begravning.

Nog hade förlaget och jag nått ut till dessa människor genom publicering i mässprogrammet och i sociala medier, men det var genom att bjuda på mig själv som åhörarnas ögon tårades, huvud nickade instämmande och händer fattade varandra framför scenen. Det var där ett mässbesök övergick till en innerlig gåva och kanske ett bokköp.

”Inte visste jag när jag åkte hit i morse att jag skulle köpa en bok om begravningar”, sa en man till mig efter ett fint samtal. Honom hade jag aldrig nått ut till på förhand. Men jag mötte honom med ett leende där han kom gående i gången på mässan. Jag tog kontakt och såg honom i hans intressen och sökande på mässan. Kanske är att ta kontakt att nå ut, men väldigt snabbt gick samtalet över i att nå in.

När jag stod på min allra första mässa, en bröllopsmässa, för närmare tjugo år sedan hade jag tryckt upp flygblad i paritet med antalet besökare som förväntades komma. Inte tänkte jag då på att de generellt kom i par och att jag bara skulle hinna prata med en bråkdel. Den gången lärde jag mig att det aldrig handlade om att nå så många som möjligt, utan om att verkligen få personlig kontakt med – att nå in till – dem jag väl hade framför mig. Den lärdomen lever jag efter än idag.