Synliggöra det synliga

Av Jessica Jäger

Min dotter fick följa med mig till kyrkan i söndags, när jag sjöng på minnesgudstjänst för dem som avlidit inom den palliativa vården eller avancerad sjukvård i hemmet. Ett ljus tändes för dem vi saknar, ett för dem som lever vidare i saknad och ett för personalen. Det var ett återkommande uppdrag, i en välbekant miljö, så jag visste precis vad som skulle hända. Därför var det så befriande att ha med mig en elvaåring som ställde frågor.

Hade hon badat i dopfunten när hon döptes, eller hade någon bara tagit vatten i handen och hällt det över henne? Varför satt det två präster framme i koret, skulle båda leda gudstjänsten? (Det var en präst och en diakon.) Och vilken fantastisk färg de måste ha haft på 1400-talet eftersom takmålningarna fortfarande syns!

Dialogen som berörde mig mest handlade dock om den palliativa vården. Hon undrade vilka som egentligen jobbar där. Jag hann bara säga ”exempelvis sjuksköterskor”, innan nästa fråga kom: ”Men vad gör de då? De vet ju att de inte kan rädda personerna.” Jag berättade vidare om vad personalen gör på ett palliativt boende och sedan summerade hon: ”Så de gör livet så bra de bara kan för personerna, så länge de lever.”

I morse fortsatte samtalet. I dag ska jag nämligen besöka en underbar människa, som var ett enormt stöd för mig i somras, på en palliativ avdelning. Hon vårdas på Rehabhotellet och min dotter reagerade på ordet ”hotell”. Är hon på ett hotell? Då berättade jag att kvinnan har valt att se på sin vistelse som att hon är på ett all inclusive-hotell. Hon får mat lagad av en kock, personalen bryr sig hela tiden om hur hon har det och hon får allt hon behöver.

Jag har sjungit på palliativa avdelningar många gånger. Jag vet hur det är att vara där, liksom att jag vet hur det är att sjunga på en gudstjänst, vad som skiljer präster och diakoner åt, hur ett dop går till och hur takmålningarna i Täby kyrka nyligen rengjordes och konserverades med hjälp av vetemjöl. Men att ta del av min dotters frågor gjorde att jag såg på allt med nya ögon. Jag såg detaljerna och meningen med varje människa och moment på nytt.

Så tror jag att vi behöver göra med våra egna verksamheter emellanåt: se på dem med andra ögon. Vad är det egentligen andra ser när de möter oss? Vad ser de – och vad förstår de faktiskt?