Den ångestfyllda deklarationen passerade obemärkt förbi

Av Jessica Jäger

Deklarationsperioden har nu stängt och min man behövde upplysa mig om att det skedde. Inte för att jag hade glömt att deklarera utan för att jag gjorde det samma dag som deklarationen nådde min elektroniska brevlåda. Tänk att en period som förr om åren var så ångestladdad plötsligt passerar mig obemärkt förbi.

När jag drev enskild firma skulle företagets siffror in i min privata deklaration. Jag sköt alltid upp bokföringen till månadsskiftet april/maj, satt med pappershögar i hela lägenheten och jagade saknade underlag mot Skatteverkets deadline.

Laptopens skärm hängde lös i den tunna kabeln som överförde informationen från hårddisken, och den gick igång genom att jag mixtrade med två trasiga sladdar.

Jag tog fram dessa spillror till dator en gång per år, när det var dags att deklarera, för på den datorn fanns bokföringsprogrammet som medföljde redovisningslitteraturen vi använde på högskolan.

Medan jag förtvivlat fyllde i de många kolumnerna i debet och kredit hade jag ingen aning om vad siffrorna skulle landa på senare, under natten. Kanske skulle jag bli lättad, kanske skulle jag få en chock. Det här trots att jag har en kandidatexamen i företagsekonomi.

Jag tror att bilden av mig generellt är en ordningsam företagare som har koll på läget. Jag skapar ju både musikalbum, böcker och event och levererar högkvalitativt värde på utsatt tid till mina kunder. Det är delvis sant. Men faktum är att små uppgifter kan te sig fullkomligt övermäktiga i min vardag.

Nu vet jag att det till stor del var min, då, odiagnostiserade ADHD som ställde till det för mig gällande bokföringen och att jag har kämpat i tysthet utan att förstå.

När jag förstod mina egna begränsningar och behov kunde jag lättare förlåta mig själv och skapa de rutiner jag behövde. I år fyllde jag i min deklaration – både den privata och företagets – med lätthet och jag visste på förhand ungefär vad den skulle visa.

Jessica Jäger
jessica@jessicajager.se