Det kärleksfulla trilskandet i studion
Något av det roligaste jag vet är att spela in musik i studio med en producent. Ändå har det gått fem år sedan min senaste musikproduktion. Kanske var det just därför som jag njöt av varenda minut i studion här om veckan.
Jag skulle egentligen ha spelat in den nya låten under hösten och givit ut den till allhelgonahelgen, men jag blev sjuk, missade min slottid och producenten åkte på långtidsuppdrag i Härjedalen.
Vi kom överens om att jag skulle lägga sången på egen hand, med den utrustning jag använder som ljudboksinläsare, och skicka filerna till honom. Det kändes stort och läskigt. Det är så mycket jag inte kan om att spela in musik. Men det kändes som en lösning för att klara tidsplanen någorlunda.
Veckorna gick dock och rösten fortsatte att trilskas. Dagen för utgivningen både kom och gick och andra uppgifter prioriterades upp. Att stänga in mig, ensam i en klädkammare bland en massa bokkartonger, var ju inte riktigt vad jag längtade efter. Jag ville ha utbytet med producenten! ”Han kommer väl hem någon gång”, tänkte jag till slut.
Och ja, det gjorde han. Bara i några dagar, men det räckte för att vi skulle hinna ut till en skön studio i skärgården en dag och spela in. Jag kände mig lite smånervös med lurarna på huvudet och mikrofonen framför mig. Så där skönt, fnittrigt nervös som ett barn kan vara när något är både nytt och spännande.
Jag spelade in första versen och sedan började det – det kärleksfulla trilskandet. Producenten utmanade mitt uttryck, min rytmisering och dynamiken mellan vokaler och konsonanter. Yes! Rad för rad analyserade vi textens innebörd och hur den svänger bäst. Första gången jag spelade in musik var jag livrädd för den här typen av feedback. Jag trodde ju att jag visste vad jag gjorde och så skulle någon komma och ändra på det. Därtill skulle han ändra på melodin här och där. Det får man väl inte göra?
Efter att ha spelat in två hela album tillsammans vet jag vad konstnärlig frihet innebär och att lekfullheten bakom mikrofonen är ett framgångskoncept. Därtill har jag förstått skillnaden mellan att charma en livepublik och att nå fram på en inspelning. Så den här gången var jag redo. Jag var öppen för att ta emot alla ändringsförslag och ge dem en chans.
Det var värt väntan. Nu längtar jag efter att dela musiken med världen.
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
