En sista önskan

Av Jessica Jäger

Vi snitslade oss fram på de enkelriktade gatorna i stan, från kyrkan där begravningen ägt rum, till restaurangen där minnesstunden skulle ta vid. Mormor satt bredvid mig i baksätet och sa att hon ville ha min hjälp att fylla i Vita arkivet – ett dokument över hur hon önskar sin begravning. ”Det är bara du som vet hur jag vill ha det”, lade hon till.

Det enda jag vet är att hon vill att jag ska leda begravningsceremonin och sjunga ”Time to Say Goodbye”, den första sång hon hörde mig framföra på en scen. Det är långt ifrån heltäckande. Vi har jobbat med begravningar i flera generationer, jag som sångerska och officiant, mina släktingar som florister. Vi har nog alla en tydligare bild av våra egna begravningar än de flesta har, men det betyder inte att våra tankar och önskemål är uttalade.

Just nu projektleder jag arbetet med en antologi om ledarskap och självledarskap och förra veckan läste jag igenom det tjugotal kapitel som författarna skickat in. Som en röd tråd genom alla kapitel gick temat att lyssna inåt – vad står jag för? vad behöver jag? varför gör jag det jag gör? hur kan jag bidra till andra? – och att kommunicera dessa värden.

Att skriva ner sina tankar inför begravningen och annan viktig information till dem som lever kvar är att ta ledarskap över den tid vi inte kan påverka och finnas till hands. Tänk vilken gåva det är för nära och kära att få en sista hälsning, en samlad översikt över alla konton som ska sägas upp och en vägledning i det praktiska som ska göras just när sorgen är som störst. Begravningsbyrån Fonus, som står bakom Vita arkivet, kallar det ”en kram till eftervärlden”.

Det händer att jag i direkt anslutning till en begravningsceremoni eller i ett mail får önskemålet ”Jag vill att du sjunger på eller leder min begravning”. Det känns både vackert och ärofyllt.

Då jag sällan närvarar på minnesstunden, när intrycken har landat lite och de egna reflektionerna tar vid i samtal med andra, var jag dock inte beredd på hur många sådana samtal jag skulle ha förra veckan. Begravningsgäster kom fram till mig, eller påkallade min uppmärksamhet, för att uttrycka sin önskan om min närvaro på deras begravningar. Jag bad dem att skriva ner sina önskemål, att ge den där kramen till eftervärlden. Idag hjälper jag mormor att göra just det.