Jag ersatte perfektion med närvaro och känsla

Av Jessica Jäger

Om jag sjöng en enda ton fel eller snubblade på ett ord i sångtexten tyckte jag inte att jag var värd mitt arvode. Jag som nyföretagare trodde att precis allt behövde vara perfekt i leveransen. Det hände att jag knappt ville möta mina beställare efter ett gig, för att jag skämdes över min prestation och förstod att de skulle vara besvikna. Förundrad möttes jag istället av översvallande beröm och ord som: ”Det var den bästa tolkning jag hört. Det hade inte kunnat bli bättre!” Hur stod det till med min självinsikt?

Vanan att söka perfektion har följt mig genom livet och, ärligt talat, har det inte gått särskilt många år sedan jag insåg hur toxiskt det perfektionistiska beteendet kan vara. Tänk att alltid jämföra sig själv med sin och andras toppförmågor. Hur många kan leverera på den nivån dagligen?Hur många orkar? Det går kanske an när man är yngre och världen är någorlunda begränsad, men med tiden tillkommer både sammanhang och roller som gör det omöjligt.

Jag brukar påminna mig själv om när jag gick på musikgymnasium och hur imponerad jag var av dem som var tekniskt skickliga. De svepte fram över pianotangenterna i ett tempo som jag inte trodde var möjligt. Och det lät klockrent. Men sanningen är att den beundran bara höll i sig under ett fåtal framträdanden, sedan visste jag ju var ribban låg. Det är just det som är faran med perfektion: den livnär sig på beröm och när andra vänjer sig vid att alltid få leveranser på hög nivå så avtar berömmet. Den höga nivån blir norm och perfektionisten behöver prestera bortom all rimlighet för att känna sig nöjd med sig själv.

I skolan fanns också en annan typ av musiker: den som lade den tekniska ribban på en lägre nivå, men som trollband mig med sin närvaro och berättade en historia med sin musik. Dem kunde jag lyssna på hur många gånger som helst. De behövde inte ens repetera in nya stycken för att jag skulle njuta av deras framträdanden. De hade känslan i det de gjorde.

Nuförtiden ser jag värdet i att komma framåt istället för att stannas, och rentav låta mig nedslås, av perfektionism. Det betyder inte att jag slarvar över saker, men att jag lägger min energi där den gör faktisk skillnad, medveten om att närvaro och känsla räcker väldigt långt.