Känslostormen efter ett misstag

Av Jessica Jäger

Jag gjorde ett misstag här om dagen – och fick minsann veta det. Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att göra fel. Alltså, orimligt rädd. Skuld och skam sköljer över mig som om jag är ett litet barn som har fått en rejäl utskällning av en förälder som förväntar sig att beteendet aldrig någonsin upprepas.

Jag kan fortfarande bli riktigt illa till mods när jag tänker på att jag tog glass trots att pappa hade sagt nej, för att sedan möta hans besvikna ansikte när han senare kom hem med glasstillbehör och ville överraska. Jag kan återkalla känslan av att ha bommat en fråga på kemiprovet i åttan och grämer mig återkommande över en särskrivning i min allra första bok. Och du anar inte hur många gånger jag har tänkt på att jag missade delordet ”semi” i ”semifinal” i förra veckans krönika. Final är ju något annat.

Länge trodde jag att det var mamma som inte tillät mig att göra fel när jag växte upp och att det var därför jag var så rädd för att göra just det. Jag hade helt enkelt inte fått öva på att göra fel och jag var arg på henne för det. För som bekant är det ju av misstagen vi lär oss, och såväl entreprenörskap som vetenskaplig utveckling bygger på ”trial and error” – att testa och uppleva nederlagen för att successivt förfina, förbättra och hitta det tillvägagångssätt som fungerar.

Det är först på senare år som jag har förstått att mina starka känslor kring att göra misstag egentligen hänger ihop med att jag har ADHD. Mamma såg hur dåligt jag mådde när det blev fel, så det hon gjorde var att försöka skydda mig från att falla för hårt. Och i mig landade det i (miss-) uppfattningen att jag behövde vara och göra allt perfekt.

Med den vetskapen försökte jag logiskt parera känslostormen som snabbt etablerade sig i kroppen efter det där mejlet som med all tydlighet visade att jag hade gjort något fel. Jag hade missförstått ett inslag i GDPR-lagen och kunden påpekade att mitt mejl var högst oönskat, oavsett vad min intention med det var. Logiskt visste jag att det inte gick att göra ogjort, och att det enda jag kunde göra var att be om ursäkt och läsa på bättre, men känslan av att vara ett litet barn som gjort fel tog överhanden – igen.