Kritiker eller sparringpartner?

Av Jessica Jäger

Min första bok var resultatet av ett infall. När jag mötte frågan ”Vill du skriva en bok?” skrek kroppen ”ja” och jag agerade på känslan. Jag hade något att säga, jag kände mig trygg i att skriva och visste att jag hade förmågan att beröra människor i skrift. Så jag skrev. Och processen var rolig – tills det var dags för kritik.

Jag var stolt över att ha kokat ner materialet för, till synes, tre böcker, till en, kärnfull bok. Manuset bestod av tretton kapitel som balanserade fakta, råd och berättelser. Jag kunde läsa vissa partier och tänka ”Wow, det här var smart! Varför har jag inte tänkt på det förut?”, för att sedan inse att orden var mina egna. Men det var läskigt att skicka manuset till lektör för genomläsning, för jag skulle bli bedömd.

Utlåtandet som jag så småningom fick tillbaka innehöll många positiva utrop, som bekräftade mitt ego, men det jag fortfarande minns är kommentaren om min favoritmening i hela boken: hon förstod den inte! Jag hade varit orimligt stolt över en liknelse som visade sig flyga över huvudet på läsaren och insåg, till min besvikelse, att jag behövde skriva om den.

Jag hade aldrig tidigare skickat en text på remiss till en lektör. På min höjd hade jag fått texter och artiklar korrekturlästa. Hade jag förstått att lektören stod på både min och läsarens sida hade jag kanske tagit kritiken bättre. Hennes arbete gick ut på att se till att mitt budskap gick fram till läsaren, så att läsaren kunde få ut det fulla värdet av boken. Hennes jobb var att belysa mina döda vinklar och tankehopp, så att min bok blev viktig för andra.

Nu har jag projektlett ett par antologier och själv givit och tagit del av utlåtanden från såväl förläggare som lektör på långt över femtio kapitel. I den processen har jag sett det monumentala lyftet som skett i kapitlen efter att författarna fått feedback och redigerat sina kapitel. Det är fortfarande deras berättelser och deras ord, men vi som sparrat med dem har lyckats låsa upp ännu mer potential i dem, och lockat fram det som är intressant på riktigt.

Så när jag i måndags skickade iväg min kommande bok för genomläsning var det med nyfikenhet på hur jag kan arbeta vidare med den. Den här gången är det tydligt för mig att jag inte ska bli bedömd, utan att jag ska få hjälp att låsa upp dörren till min potential.