Krönika: Bilderna i korsordet väckte minnen

Av Anna Sigrid Pettersson

Såg ni bilderna på den rödhåriga damen, tre bilder i korsordet i tidningen, för nån vecka sen? Jodå, med glädje kände jag igen fru Abelli!

Jag har glömt hennes förnamn men hennes profession kanske framgick av bilderna. Fru Abelli är magiker, trollkonstnär och musiker! Hon drev (driver?) tillsammans med några likasinnade Abellis magiska teater!

Jag såg dem för evigheter sedan, eller låt säga fyrtio år sedan. De spelade, trollade, utklädda i medeltidsinspirerade gycklarkläder dansade och sjöng. En var utklädd till björn också. Instrumenten var också medeltida, säckpipa, flöjter och giga och björnen dansade men var lagom trotsigt olydig så barnen skrattade men ändå med skräcken så där lurandes i bakgrunden. De trollade också med vita duvor, silvriga kärl som plötsligt fylldes med vatten. Och det var så roligt! I alla fall, där och då bestämde jag att när jag fyller femtio år, då ska jag fira med ett stort kalas och Abellis magiska teater ska komma med sina ”djur”, instrument och trollkonster! Och så ska mina barnbarn kikna av skratt men också ibland så där tryggt gömma sig bakom mig.

Och så fyllde jag femtio, det blev en fest men varken barnbarn eller Abellis magiska teater. Inte ens ett endaste litet bonusbarnbarn. Men fest blev det! Men när jag fyllde sextio år så slog jag till. I present önskade jag mig Abellis magiska teater och barnbarn. Och det är ju inte alltid en får som en vill men Abellis magiska teater kom, med sina instrument, björnkläder och, nej, inga vita duvor, dansade och spelade på min fest. Men inga vita duvor! Det anses numera som allergener och får inte förekomma i föreställningar med risk för publikens eventuella astmareaktioner! Men det kom andra barn som fick röda bollar framplockade ur öronen, som blev skrämda av björnen. Musiken, lika fin och trevlig då på festen som på medeltiden.

Och då så här post pandemi, har Abellis magiska teater överlevt? Alltså inte för att personerna har dött även om de också har blivit betydligt äldre än när jag såg dem för första gången. Där och då, ja, det är ju några år sedan jag fyllde sextio, där och då talade de om att avveckla verksamheten, gå i pension helt enkelt. Men jag vill bara hoppas att de har vilat upp sig, laddat batterierna för två år utan kulturyttringar gör att hela samhället är undernärt på kultur. De finns ju fortfarande på nätet!

Så, snälla, snälla Vallentuna kommun, ställ till med en sjuhelsikes post-pandemi-fest! Bjud in dem! Tänk om de skulle dyka upp på nån av Runrikets dagarna 21-22 maj!

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se