Krönika: Därför lägger jag mig i det som händer

Av Anna Sigrid Pettersson

Jag var och badade idag! Älskar att bada och simma och hela livet är så lätt i bassängen, och den är varm. Jag har gett upp det där med vattengympa, inte själva gympan alltså utan att få plats i klassen.

Det är få men naggande goda och eftersökta platser. Jag har hittat ett program på nätet och står i mitt hörn och genomför det timmen innan, varvat med bubbelpoolen som är så härlig! Det riktiga vattenpasset (hm… fyndigt!) börjar klockan tolv och ett gäng vinstdragare kommer dit med ett leende på läpparna och lappen i högsta hugg som ska lämnas till fröken.

Men tio minuter i tolv kommer ett gäng grabbar in, plumsar in i bassängen och tar för sig av träningsredskapen som är framdukade och börjar leka runt, så där som ungar gör.

En dam säger till dem att det är dags för dem att gå upp. Och när jag går upp så är de framför mig och kliver också upp. Samtidigt ivrigt påtalande att klockan inte är tolv och jag säger att det ska börja tolv och dess förr innan ska det dukas upp, musik ska startas och ställas in volym och så, förberedas helt enkelt.

Så vi går upp. Och i dörren möter vi en kvinna, kanske mamman som också understryker att det är flera minuter badtid kvar för pojkarna och jag bara går, vattengympan börjar ju tolv.

Och både kvinnan och pojkarna hade rätt, de kunde bada i några minuter till. Men jag undrar, om barns skyldighet, och i det här fallet hänsyn? Om det är ett gäng tanter, med hörapparater, glasögon, i pandemitider, kan de inte få det utrymmet, kunde inte bara vi som inte hörde till vattengympagänget, pojkar, kvinnan och jag, bara gå därifrån?

Vän av ordning kan ju undra om jag som badgäst, vad hade jag med det att göra, lägga mig i? Det är väl personalens sak, eller?

Och då är det så här, jag är mänska, framför allt är jag medmänska! Jag lägger mig i, säger till, säger ifrån. Jag säger åt ungar att inte kasta skräp på marken, att ta ner fötterna från tunnelbanesäten.

Men jag säger också till när folk tappar sin vante eller håller på att glömma en kasse. Jag har hållt bussar när folk kommit springandes, också betalat när det fattas pengar för glassen, när barnet framför mig i kön började gråta.

Jag har också följt med en aspackad ungdom hem till dörren för att det inte skulle hända hen nåt. Jag har delat ut näsdukar till föräldrar där ungen nyst banan över hela sätet. Jag har till och med offrat min kasse för en som kräktes på bussen. För jag vill att det ska vara så. Och allt det här vet förstås varken pojkarna eller kvinnan något om, de såg bara en kärring, en motmänska som körde med ungarna!

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se