Krönika: Julstress i konsumtionens tidsålder

Av Anna Sigrid Pettersson

Julen närmar sig med stormsteg! Adventsstjärnor lyser i fönstren och adventsstakarna ska prydas. Utomhusbelysningen är förstärkt med ljusslingor och en och annan gran står redan på gårdar och eller torg.

Sen är det allting annat som det tydligen ska behövas göras. Små adventskalendrar som ska innehålla små roliga presenter, i små askar, påsar, lådor, liksom en liten, liten gåva inför den stora, riktiga gåvan på själva julafton. Och sen har vi de där Nissedörrarna, där det också tydligen ska hända små Nisse-bus varje dag, eller Nissebrev.

Grejen med Nisse är att han flyttar in första december och så ska det donas och fixas kring detta. Första tecknet på att Nisse flyttat in är just dörren. Det kan handla om saker som ska utföras, ett litet uppdrag, tips om att säga snälla och vänliga saker, ringa mormor eller berömma någon. Men det kan också vara ett litet påhitt, förvandla det vita toalettlocket till en snögubbe, med lite svart och orange självhäftande tejp så.

Nya traditioners inverkan

Låter det här obekant? Förmodligen för de flesta över sextio år. För en del mammor runt fyrtiofem år är det en mardröm. Kalendrarna, med små presenter, tjugofyra stycken och har en två barn, det dubbla.

Och så alla dessa Nissebrev och Nisseupptåg. Och hinner en inte så, hav tröst, det finns att köpa. Likt mycket annat dumt kommer också detta ifrån Amerika och butiker, producenter och media hakar på. Kommersen går på högvarv. Idéer sprides och ungarna hakar på, tjatar på, kanske med hjälp av både förskola och skola.

Konsumtionshets

Kan vi inte bara sluta att hoppa på en massa konsumtion. För även om Nisse ska göra ”snälla” saker, ringa mormor till exempel så ska ändock någon annan tänka ut uppmaningen och skriva ned den och lägga den i den lilla Nisse-lådan. Och den där adventskalendern innehållande tjugofyra små presenter, behöver barnen ytterligare tjugofyra små presenter.

Då finns det säkert vän av ordning som säger: ”Men vi kan alltid handla på Röda Korset eller Lindra, då gör våra pengar nytta och vi köper sådant som används en gång till!” Och då säger jag som vän av Moder Jord och fiende till meningslös konsumtion: ”Stopp! Sätt ned foten! Vägra!” Barnen kommer inte att bli traumatiserade eller sängvätare. De kanske kommer leka med sin sak en dag sen blir det en belastning för det ska städas och förvaras. Allt som köps in ska hanteras, vårdas och förvaras och till slut i värsta fall, slängas!

Jag skrev mammor där, några rader upp för jag fördomsfullt tror att det är mammorna som får stå för jobbet, inklusive städningen. Säg till om jag har fel, det har jag så gärna!