Krönika: Mitt jobb var aldrig att bära människors sorg

Av Jessica Jäger

Döden var inte så närvarande för mig som liten, men när jag var ledsen eller kände mig ensam i skolan gick jag bort till ena hörnet av skolgården och kikade över häcken till gammelfarfars grav. Han dog några år innan jag föddes, så egentligen hade vi ingen relation, men jag kände samhörighet och tröst där. Likaså kunde jag ta en promenad bort till farfars grav och sitta där med tårarna strilande ner för kinderna under tonåren.

Vi såg Täby kyrka och den omgivande, gamla kyrkogården från flera fönster i huset där jag växte upp. Den vackraste utsikten hade vi under allhelgonahelgen, när hundratals ljus fladdrade i mörkret, till minne av nära och kära. Vi hade själva tänt flera av dem.

Vid den tidpunkten drev mamma blomsteraffär och jag visste att hennes favorituppdrag var att göra begravningsdekorationer. Jag hade svårt att förstå hur ett uppdrag så relaterat till död kunde vara hennes favorituppdrag. Varför inte bröllop eller födelsedagar?

Idag är det jag som upplever begravningsuppdragen som väldigt speciella och viktiga. Jag har sjungit på begravningar i halva mitt liv. I början kände jag mig lite malplacerad, som att jag inte var empatisk nog när människor satt och grät utan att jag gjorde detsamma. Så jag började bära människors sorg. Jag kände med varje enskild sörjande och blev helt urlakad efteråt.

Det tog många år innan jag fick syn på skiftet som skett. Då köpte jag ett armband till mig själv och lät gravera in orden ”Med lätthet”, så att jag alltid skulle påminnas om att stanna kvar i mig själv och utföra mina uppdrag med lätthet.

Därtill köpte jag några rosenkvarts under en resa till Glastonbury. Jag hade lärt mig att stenar kunde laddas med energi, så inför varje begravning valde jag ut en sten, höll den i handen under hela ceremonin – så att all kärlek från begravningen laddades in i stenen – och överlämnade den till anhöriga när ceremonin var slut. För mig blev det en ritual för att lämna andra människor sorg kvar på platsen och att inte ta med den hem.

Idag både sjunger jag på begravningar och leder borgerliga begravningar, och även om jag blir berörd och fäller någon tår ibland, så vet jag att mitt uppdrag är något annat än att kliva in sorgen. Jag behöver bara vara den trygga famnen som håller.

Jessica Jäger

jessica@jessicajager.se