Ljudkänslig konsertälskare - går det?

Av Johanna Sundin/GAZZINE

“Varför går det bra med allt oljud på konserter men inte med radio och småprat på jobbet? Musiken du lyssnar på är ju inte ens lugn och trevlig.”

Det korta svaret när jag fått den frågan är att på konserter hänger inte någons LIV på om jag har fokus nog att uppmärksamma en mikroorganism på ett kirurgiskt instrument.

Mitt långa svar är en hel föreläsning.
Det finns studier på hur människan uppfattar ljud. Att oönskat ljud är mycket mer störande än önskat ljud, såklart. Och enligt Folkhälsomyndigheten räknas allt oönskat ljud som buller. Buller kan vara skadligt. Oavsett känslighetsnivå. Och det är självklart ett känsligt ämne, det här med arbetsmiljö. Ska det vara trevligt eller ska det vara noggrant? Helst båda två.

En lösning är att den ljudkänsliga tar på sig hörselkåpor. För då blir hen döv och problemet är löst. Eller? Jag tog på mig öronproppar och hörselkåpor, ibland samtidigt. Men det enda som hände var att maskinmullret försvann och dubbelpratet förtydligades. För det är ju det hörselskydd är gjorda för, att ta bort öronskadliga ljud. Inte att ta bort hjärnskadande ljud. Vanligt tal har visat sig vara särskilt störande, enligt Folkhälsomyndigheten, eftersom det är ett oförutsägbart ljud.

Där skiljer sig människor åt. Vissa koncentrerar sig bättre med bakgrundsljud, i att låta hjärnan och de egna tankarna vila genom att någon annan sköter ljuden. Distraktion.

Jag kan inte höra ljud medan jag fokuserar. För att fokusera behöver jag tänka klart, slutföra mina inre monologer. Åh, mina älskade inre monologer. Hur kan folk inte vilja höra sig själv? Mina tankar är fantastiska! Med radioprat och kollegor som pratar störs monologen och jag får börja om, och börja om, och börja om. Fruktansvärt uttröttande.
För oönskat ljud är faktiskt skadligt. Det kan leda till huvudvärk, stress, sömnsvårigheter, depression, koncentrationssvårigheter, och det är inte ett problem att bagatellisera. Det är inte bara för att ljudet är tråkigt, att det är fel typ av ljud, som koncentrationen sviktar.

Hur kommer det sig då att jag fullständigt älskar att köra slut på kropp och själ under konserter? Förloras in i musiken, skrika mig hes, svettas slut på svett och hoppa så fötterna tappar känseln? Trots att just ljud står i fokus där. Högt ljud dessutom.

Jo, för när människan lyssnar på musik som hen älskar (ett önskat ljud, alltså) så sprutar hjärnan ut dopamin, kroppens egna lust- och njutningsdrog. Det bevisas av en studie som gjordes vid Lyons Universitet 2019. Konserthög är ett riktigt fenomen.
Och på konserter finns inga krav på prestation. Inget fokus, inget tänk. Bara känsel. Liv.

Det finns en dansk studie som bevisar att konserter har en positiv inverkan på hälsan. Att dopamineffekten blir mer intensiv och förstärks av gemenskapen på konserten.
Ljud är bra, på rätt ställen, för rätt person.

Det skulle alltså inte heller vara en bra idé att låta mig inspektera kirurgiska instrument på en konsert med Electric Callboy, även om man bortser från den orena miljön med okontrollerad ventilation i lokalen och fel renhetsgrad på publiken. Bara tanken får sterilteknikern att rysa.

I grund och botten är det väl det som är grejen. Att människor är olika, uppfattar ljud olika och ljud är olika i olika situationer för olika människor.

Men vad det skulle underlätta om folk skulle anpassa sig lite mer efter just mig.

Johanna Sundin/GAZZINE