”Hur orkar du?” Det är den vanligaste frågan jag får relaterat till mitt uppdrag som begravningsofficiant. Frågan handlar inte så mycket om faktisk energi som det faktum att jag möter döden och människor i sorg kontinuerligt. ”Stänger du av? Vänjer man sig, blir man avtrubbad?”
När jag har varit ute på uppdrag som sångerska har jag hört samma frågor ställas till präster. I våras skedde just det och jag blev rätt förvånad när den prästen ryckte lite på axlarna och sa att det inte var jobbigt, att han ju inte hade någon relation till den avlidna.
Jag förstår det logiska resonemanget men kände inte alls igen mig i svaret. Själv känner jag av det mesta som händer i rummet. Jag tar in skiftningar i ögonen, rörelser i bänkarna, snyftningar, skratt och sorgen som ibland är tung som en våt filt. Jag kan inte rycka på axlarna och påstå att jag är oberörd. Snarare har jag sagt att jag ska sluta med det här yrket den dagen jag slutar känna.
Jag tror inte att meningen med uppdraget är att ta på sig andra människor sorg, men att skapa ett utrymme där människor är trygga att känna och uttrycka sina känslor. För att den tryggheten ska skapas behöver jag vara helt närvarande.
Sedan finns det nivåskillnader. När jag var yngre valde jag omedvetet att bära människors sorg. Kanske var det för att jag under min allra första begravning som anlitad sångerska kände mig så malplacerad eftersom jag inte kunde sörja. Jag var utanför. Så jag började bära andra människors sorg.
Det tog många år innan jag blev medveten till vad jag gjorde. Jag behövde göra annorlunda – vara närvarande men låta sorgen vara de anhörigas att bearbeta. Jag köpte då några rosenkvarts under en resa till Glastonbury. Jag hade lärt mig att man kunde ladda stenar med energi. Så jag tog med mig en sten till varje begravning, höll den i handen under ceremonin och överlämnade den sedan till anhöriga. Jag skapade en ritual där jag fysiskt lämnade det som inte var mitt att ta med hem.
Förra veckan fick jag ett samtal från en av familjerna som hade fått en av de totalt femton stenarna för sju år sedan. Den stenen låg alltid vid ett foto av mamman och när dottern ville känna sin mamma lite extra tog hon stenen i handen och kände.
Min strategi för att hantera mina känslor gav en annan människa hennes plats för att känna sina.
