När önskan blir ett handslag
”Ser du stjärnan i det blå?”, sjöng jag. Caféet på andra sidan stan var trångt. Herrarna, som var blöta i håret efter morgonens sim- och vattenpolotävlingar, fyllde upp det till sista plats och jag stod framför dem i vit särk och levande ljus i håret.
”Allt du önskar kan du få”, fortsatte jag och en välkänd röst stämde in i sången. Det var Bengt Feldreich, mannen som i över sextio år har lånat ut sin röst till Benjamin Syrsa i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” på julafton.
En gång om året möttes vi. Han var inte längre pigg nog att delta i morgontävlingarna, så han kom alltid direkt till det lilla caféet, bara för att höra mig sjunga. Det var en ära och jag ångrar att vi aldrig tog det där kortet tillsammans, som jag drömde om. Kortet på honom som julen personifierad och mig som lucia – tillsammans. Det kändes oartigt att fråga när jag var där i mitt yrkesutövande, även om jag är säker på att han hade givit mig ett leende ”Ja”.
Komiskt ändå, där sjöng jag om att kunna få allt som önskas, och så tog jag inte chansen. I det sistnämnda ligger nyckeln: att ta chansen, att faktiskt uttrycka sina önskningar och att bjuda in till gemensam aktivitet.
Sedan en vecka tillbaka leder jag en säljsprint där deltagarna gör minst en säljaktivitet om dagen i tjugoen dagar. Redan efter någon dag kom insikter i gruppen. Den naggande frågan ”Varför är det ingen som köper?” fick svar.
En kvinna hade ställt sig framför kameran gång på gång, inspirerat och lyft människor genom sina livesändningar och skapat en medvetenhet om vem hon var, men hon hade aldrig berättat vad hon faktiskt erbjuder. Hur skulle då någon komma på tanken att anlita eller rekommendera henne? En annan företagare hade berättat om sina erbjudanden men aldrig bjudit in någon att handla. De båda fick syn på chanserna som gått förlorade.
En entreprenör, som drömmer om att hjälpa andra människor vidare, behöver sträcka fram handen för den andra parten att skaka.
På lördag drar jag på mig särken igen och sätter kronan på huvudet. Herrarna kommer återigen att komma blöta i håret, uppspelta och redo för prisutdelning och musik. Kanske är det dags att jag dammar av ”Ser du stjärnan i det blå”. Den har inte varit del av programmet på några år. Det vore att sträcka fram handen till det som aldrig blev.
Jessica Jäger
jessica@jessicajager.se
LÄS SENASTE E-TIDNINGEN
