Under uppdraget får känslorna vänta

Av Jessica Jäger

”Hur klarar du att sjunga på begravningar? Jag är alldeles för känslig. Jag skulle aldrig klara det!” Det är en mening jag får höra ofta, både av människor som sjunger och av människor som aldrig tar en ton.

Raden indikerar att jag skulle vara mindre känslig, när jag i själva verket är en av de mest känslosamma människorna jag vet. Jag gråter när det är sorgligt och när det är som mest kärleksfullt. Jag ryser i hela kroppen när något är genuint, starkt och äkta. Jag skakar när jag hoppas på något och kan bli arg som en urkraft när någon blir respektlöst behandlad.

Mitt svar på frågan är alltid ”Jag klarar det för att jag fokuserar på varför jag är där.” Mitt jobb på en begravning är inte att vara en gråterska som bär andra människors sorg. Det är att trösta, sätta stämningen, framkalla minnen och göra stunden nära, minnesvärd och vacker. Framför allt är jag där för att beröra dem som sörjer så att sorgens och rädslans pansar bleknar och de öppnar upp för att ta emot och att känna. Sorg är inte bara saknad och förtvivlan. Sorg är också tacksamhet och kärlek.

Det händer att jag gråter under en begravning jag jobbar på. Aldrig under sångögonblicket, men mellan framförandena. Då kommer de vilsamma tårarna som precis släpper taget och sakta rinner nerför kinderna. Efter ceremonin kan jag sitta i bilen på parkeringen länge innan jag kör hem, bara för att samla ihop mig själv.

I fredags var jag på begravning i Vallentuna kyrka. Det var den vackraste begravning jag upplevt, som en symfoni i sig. Jag satt i allra sista kyrkbänken. Det var den enda plats som fanns kvar när jag kom in i kyrkan, strax före klockringningen. Jag grät i över en timme. Varken stillsamt eller vackert. Jag grät så att jag tappade andan.

Ytterligare en timme senare stod jag på läktaren i en annan kyrka och förberedde mig för att sjunga på begravning. Aldrig hade jag förr kommit till en begravning med min egen sorg så oerhört närvarande. Jag hade brutit ihop flera gånger på vägen dit. Hur skulle det gå?

Det gick mer än bra. Nu vet jag att det jag alltid brukar svara är rakt igenom sant. När jag är ute på ett uppdrag är jag där för att serva kunden. Då lägger jag mina egna känslor åt sidan för att ge dem allt de behöver. Sedan tar jag hand om mig själv (igen).

Jessica Jäger
jessica@jessicajager.se