Utmaningen – se en hel film utan mobil

Av Johanna Sundin/Gazzine

Jag skrollar fram filmen jag vill se, klickar på play. Filmbolagens samarbeten presenterar sig i korta filmsnuttar. Jag räknar. fem stycken innan filmen börjar på riktigt. Jag har sett fram emot det här. Att se just den här filmen, i lugn och ro, tillsammans med sambon. Chipsen står på bordet och jag unnar mig en Pepsi.

En bit in i filmen känner jag igen en skådis. Vad har hen varit med i? frågar jag sambon. Han vet inte. Vi grubblar i några minuter. Kommer inte på, måste googla. Tar upp mobilen.

Fortsätter titta. I filmen är de på konsert. Var det inte någon spelning häromkring som jag var intresserad av? Måste kolla upp det innan jag glömmer.

Sambon går på toa. När han kommer tillbaka frågar han vad som hänt. Jag är osäker, fick ett meddelande, svarar honom med en påhittad filmhändelse för att inte avslöja min uppmärksamhetsbrist.

Och så fortsätter det. Sambon är likadan. Upp och ner med mobilen.

Hur svårt ska det vara att se en hel film? Det handlar ju bara om drygt ett par timmar. Därför bestämmer jag mig för att utmana mig själv. Nästa film jag ser ska jag se – hela filmen – utan att ta upp mobilen.

Bara genom att existera stör mobiltelefonen. Den är fantastisk när den behövs, men det är faktiskt inte så ofta som den verkligen behövs. Särskilt inte samtidigt som vi gör något annat.

P3 Dystopia tar upp problemet i sitt avsnitt om smartphones. Om hur hjärnan belönar oss med snabbt dopamin när vi plockar upp telefonen. Hur hjärnan hör en notis lika väl som vårt namn, när vi lyckats stänga av uppmärksamheten för allt annat.

Jag gör ett nytt försök.

Väljer en film på ett språk jag inte kan. På så sätt missar jag för mycket om jag ägnar ett par minuter åt mobilen. Jag väljer inte heller en lätt film, utan en som kräver fokus för att hänga med i handlingen även när jag ägnar varenda mikrosekund åt den. Och så sätter jag mobilen på laddning på hyllan ovanför mig, så att jag i alla fall inte ser den ropa på min uppmärksamhet.

Det tar ungefär tjugo minuter.

Sambon påpekar att det finns en Phanpy här i Pokémon Go, jag tar fram telefonen. Missar ett par minuter av filmen, som ärligt talat inte ens tilltalar mig, den är för krävande för att jag ska finna den intressant.

Ångesten stiger. Hur svårt ska det vara att se en film? Inte ens ett serieavsnitt klarar jag utan att distraheras. Och hela tiden tänker jag ju på att jag inte ska tänka på mobilen. Jag är besatt av att inte titta på mobilen.

Sedan inser jag varför jag inte kan koncentrera mig på filmen.

Våra hjärnor har svårt för ordet “inte”. Säg åt ett barn att inte göra något, och det är precis det den gör. Vuxna är likadana. Min hjärna hör alltså bara “jag ska tänka på mobilen”.

Jag skrollar fram filmen jag vill se den här gången, klickar på play.

Filmbolagens samarbeten presenterar sig i korta filmsnuttar. Jag räknar. fyra stycken innan filmen börjar på riktigt. Jag har sett fram emot det här. Att se just den här filmen. I lugn och ro, tillsammans med sambon. Chipsen står på bordet och jag unnar mig en CocaCola.

För jag ska se hela filmen.

Inte titta på mobilen.