”Det är inte kört” – Janny kom tillbaka efter hjärnskada

”Det är inte kört” – Janny kom tillbaka efter hjärnskada

Foto: ANNE HAAVISTO, ADOBE SAMT BOKOMSLAG.

Den 25 april 2015 cyklade Janny Thomenius omkull under en träningshelg inför ett cykellopp. Hon var medvetslös i ett dygn och nedsövd ett dygn till. Hon hade fått en allvarlig hjärnskada som skulle ta lång tid att läka.

– Med min berättelse vill jag visa att man kan komma tillbaka efter en svår hjärnskada, säger Janny som skrivit boken ” En dag cyklade jag omkull”.

Janny kommer från Nederländerna och har bott i Vallentuna i 30 år tillsammans med sin man Ray och barnen. Cyklingen har i många år varit en livsstil för hela familjen. Genom åren har de genomfört ett antal cykellopp, både i Sverige och utomlands och hon var aktiv i Vallentuna Cykelklubb.

– Cykling för mig är frihetskänsla och gemenskapen i cykelklubben har varit viktig för mig, säger hon.

Hjälp av läkare på MC
För sex år sedan var hon med om en cykelolycka som kom att förändra hennes liv. Tillsammans med ett trettiotal andra cyklister var hon på en träningshelg inför ett cykellopp i Uppsala. Farten var hög när hon råkade köra in i bakhjulet på cykeln framför och Janny slogs omkull och blev medvetslös. Men hon hade tur i oturen, berättar hon.

– En man körde förbi på en motorcykel och det visade sig att han var läkare. Så han gav mig livsuppehållande hjälp tills ambulansen kom. Och utan hjälmen hade jag inte suttit här idag.
Jannys hjärna hade fått en rotationsskada av den hårda smällen mot asfalten och nervtrådarna i hjärnan var allvarligt skadade. På sjukhuset vaknade hon efter ett dygn men sövdes ner igen, för att påskynda hjärnans läkning. Det tog två veckor innan hon var medveten om vad som hände omkring henne.

– Jag var inte närvarande och kunde inte ta in någonting. Mitt första minne är när min dotter, som då bodde i England, kom på besök. Min familj sa att jag under de här veckorna hade reagerat adekvat och känt igen alla som kom på besök, men det kommer jag inte ihåg, säger hon.

Var aldrig rädd
Efter en tid flyttades hon till Danderyds sjukhus, till avdelningen för hjärnskadade. Där blev hon kvar i två månader och fick hjälp med rehabilitering av ett helt team av specialister. Det som tidigare varit självklart var inte det längre. Janny fick på nytt lära sig att gå, äta och tala.

– Att äta med kniv och gaffel var svårt då min vänsterhand var, och är än idag påverkad. Att prata var ansträngande eftersom jag hade svårt med andningen och kunde inte ta djupa andetag.

Men hon var aldrig rädd, varken när hon vaknade upp på sjukhuset eller tiden efteråt.

– Jag kan inte minnas att jag var rädd en enda gång. Jag tog det för vad det var. Mitt fokus låg på att bli frisk igen. För mig var det självklart att jag skulle bli återställd, säger hon.

Prognosen var oviss, men mellan raderna kunde både Janny och hennes man läsa, att läkarna inte var så hoppfulla.

– Prognosen var i princip att jag skulle bli sittande i rullstol och aldrig mer kunna arbeta. Vid ett tillfälle sa de till Ray att han skulle vänja sig vid tanken att jag inte skulle kunna gå igen och att min personlighet kanske skulle förändras. Det kändes som de hade gett upp direkt, och det blev en drivkraft för mig. Jag skulle inte bli sittande i rullstol, säger hon bestämt.
Ett halvår efter olyckan reste Janny och Ray till Mallorca på semester. Där hyrde de en tandemcykel som de cyklade runt på.

– Det var en otroligt stark upplevelse för mig. Ray satt fram och trampade och jag satt där bak och njöt av frihetskänslan. Den tandemcykeln blev en symbol för mig och en drivkraft; det är klart att jag skulle cykla igen, säger hon och skrattar.

VIKTIGA DELMÅL. Janny fick en stark upplevelse på en tandemcykel på Mallorca. Den cykelturen blev en symbol för hennes henne och en drivkraft. Nere till höger i bildcollaget syns omslaget till hennes bok ”En dag cyklade jag omkull”.
Foto: ANNE HAAVISTO

Rehabiliteringen fortsatte hemma. Janny tränade på att gå med sin rullator utomhus. Att kunna gå 200 meter till brevlådan var stort minns hon.

– Det var första milstolpen, att själv gå och hämta in posten.

Sedan var det dags att lämna rullatorn hemma och lita på sin kropp som blev allt starkare. Fyra dagar i veckan åkte hon till öppenvården på Danderyd där hon hade ett anpassat träningsschema. Resorna själv med bussen till och från träningen blev en viktig del i rehabiliteringen.

– Att ta mig till busshållplatsen 800 meter bort och åka till sjukhuset gav mig mycket god träning, både fysisk och mental. Sedan tränade jag både kondition, styrka och koordination i träningslokalen. Ibland simmade jag och jag provade även på tai chi.

Variant av en svensk klassiker
Tillsammans med en logoped övade hon på talet, som var starkt påverkat av olyckan.

– Jag hade svårt med andningen och det var väldigt ansträngande och frustrerande att prata. Min röst var monoton och jag hade svårt att tala tydligt och kunde bara tala i korta meningar. Men sen en dag träffade jag en annan patient som frågade mig var jag kom ifrån eftersom hon hörde att jag hade en brytning. Då blev jag jätteglad, för då visste jag att jag var på god väg att tala som jag brukar, säger Janny och ler brett.

När ICA arrangerade en motionsvariant av en ”svensk klassiker” var det självklart för Janny och Ray att delta. De olika delarna av klassikerna som Vasaloppet, Vansbrosimningen, Vätternrundan och Lidingöloppet skulle genomföras i delmoment på hemmaplan.

– Vi gjorde alla moment i egen takt och rapporterade in dem och det var ett jättesteg för mig som ökade på min motivation och beslutsamhet ytterligare. Att ha roligt under rehabiliteringen har verkligen varit viktigt för mitt tillfrisknande. Sen är det ju också rehabilitering i alla vardagssysslor; som att klä på mig, laga mat och köra bil, säger hon.

Peppad av stödord
Kort tid efter olyckan uppmuntrade Ray henne att börja skriva dagbok. Tankar, känslor och minnen skulle kunna vara till hjälp för hjärnan. Dessutom skulle hon konkret kunna se sin utveckling. För att skapa ytterligare tydlighet och struktur har Janny tagit hjälp av olika stödord. Hon förklarar:

–Det första ordet blev ”STAKET”, från de första bokstäverna av orden; simultanförmåga, tal, andning, kropp, energi, tid. Och bildligt blev staket ett hinder att hantera på vägen. Men jag hade inte bara hinder utan även möjligheter och resurser. Och då hittade jag ordet KASAM som är en förkortning av känsla av sammanhang. Bokstäverna i det ordet fick stå för kognitiva förmågor, språk, minnet, och mina personlighetsdrag samt attityd och ansvar (för bokstaven A) Att ha kasam är mycket viktigt för att känna att livet är meningsfullt.

– Det tredje stödordet blev TUR för tro, uppmuntran och respekt och riktar sig till alla människor omkring mig som varit oerhört viktiga för min återhämtning; min man, barn, vänner och personal inom vården.

Den 21 augusti i år kom resultatet av alla dagboksanteckningar; boken ”En dag cyklade jag omkull” (Vulkan ) och firades på Jannys 61-årsdag tillsammans med alla människor som betytt mycket för henne. Hon trivs väldigt bra med sitt liv nu. Hon arbetar som modersmålslärare i Nederländska, har fått sitt första barnbarn och relationen till maken är starkare än någonsin. Med sin berättelse vill hon både informera och inspirera.

– Jag hoppas att min historia hjälper andra som varit med om en olycka och fått en hjärnskada, och deras anhöriga. Det är inte kört. Det finns ett liv efteråt. Och mitt liv har blivit fantastiskt.

Dela artikeln här:

Anne Haavisto

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *