Han önskade sig tornet på sin 50-årsdag

Av Hege

LANDMÄRKE I FRÖSUNDA. Detta härliga och annorlunda hus har en hel del historia också på insidan. Paret Hellsten berättar om hur det är att bo där och vad de brukar göra uppe i tornet.
Foto: ROFFE ANDERSSON

Vad är det för hus som kröns av ett spetsigt torn? Är det ett Muminhus? Och vem bor i en sådan skapelse? Vallentuna Nya knackade på för att få svar på frågorna.

Den som åkt vägen mellan Frösunda och Ekskogen har antagligen lagt märke till ett rött hus med torn. Huset kallas av många för Muminhuset, eftersom likheterna är stora.
– Men det där med Mumin, det är det andra som säger, det är inget vi tänkt på, berättar Bertil Hellsten.

Han har bott i huset sedan 1971 med hustrun Margareta Hellsten. Från början bodde de tillsammans med en annan familj, eftersom den unga familjen inte hade råd att köpa hus själv. Ett kollektiv, alltså, komplett med en folkabuss som trilskades.
– Det var som i filmen Tillsammans, men vi bytte inte karlar med varandra, säger Margareta.

Kollar på tranor i tornet
Efter några år flyttade den andra familjen medan Hellsten blev kvar. Huset skulle komma att byta skepnad många gånger. Först rök eternitplattorna som täckte fasaden och ersattes av bondröda plankor.
– Men det är väl kulturvärde på eternitplattor numera, det finns ju inte så många kvar, säger Bertil.

När han skulle fylla 50 funderade han på vad som skulle hända.
– Ja, man brukar ju säga att de som fyller 50 antingen köper en motorcykel eller skaffar älskarinna. Men det ville inte Bertil, säger Margareta.
– Det var väl du som inte ville, säger Bertil och skrattar.

Summa summarum: Det blev ett 50-årstorn. Just det torn som gör att många sett huset. Egentligen ville Bertil ha en lökkupol, men det var inte görligt så det fick bli ett torn som påminner om ett kyrktorn i stället.
– Priset blev det dubbla mot vad som var tänkt från början, hade vi vetat det hade vi nog varit för snåla, säger Margareta.

Nu används rummet för att kolla på tranor som kommer om vårarna, hästar som betar nedanför och bönderna som plöjer åkrarna.
– Man kan också ligga på soffan där uppe och titta på molnen, säger Bertil.

Det senaste tillskottet till huset är ett uterum som kom till tack vare ett arv från Margaretas moster Gun, som inte hade några barn.
– Hon sade att jag skulle unna mig något för arvet och det här är en gammal dröm. Vi sitter här jämt, när jag går in i vardagsrummet tänker jag ”förlåt för att vi aldrig går hit”, säger Margareta.

Fröer från 1600-talet
I uterummet – som döpts till Gun – frodas meterhöga tomater och gurkor av dubbla den höjden. De har alla kommit från grannar och släkt, för i år blev det inga fröer sådda för paret.
– Jag har provat att odla grönsaker och ha det fint i trädgården, med blommor överallt. Med åren har jag låtit trädgården sköta sig själv allt mer och mer, säger Margareta.
Helst ska växterna vara halvvilda, eller ha en historia. Som snöbollsbusken med sådana där vita bubblor som man kan smälla mellan fingrarna. Den kommer från ett torp där Bertils anfäder bott.
– Den hade stått vid ett försvunnet torp i 80 år och klarat sig. Det är sådana växter vi vill ha, säger Bertil.

Men Margareta har planer på att bräcka sin man. Hon har fröer som kom till Dalarna med finnarna som flyttade dit på 1600-talet, gamla släktingar till henne.
– Finnklinten, egentligen ett ogräs, kom med utsädet som finnarna hade med sig. Jag hoppas att det ska fungera att så dem.

Inne i huset är det fullt av spännande prylar. Det finns en kolonn som stått i Immanuelskyrkan, ett släktträd med bilder och en kryddhylla gjord av kattmatsburkar. Plus en trattgrammofon som en bekant placerat där som ”inneboende” eftersom han inte fick ha den hemma för sin fru.
– Det är så bra med 78-varvsskivor, de kostar nästan ingenting. Jag köpte Evert Taubes första skiva på en loppis, och har hittat musik gjord till OS i Stockholm 1912, säger Bertil.

Men paret vill inte kalla sig samlare.
– Nej, det är inte alls så att vi samlar. Vi har inte köpt på oss en massa, sakerna har hamnat här av olika skäl, säger Bertil.
– Vi tycker om saker med en historia, säger Margareta.
Hon är glad över att huset inte var perfekt när de flyttade in.
– Hade det varit ett 1700-talshus hade man varit tvungen att hålla stilen. Men vårt hus var utbyggt på ett konstigt sätt redan från början.
Vad är då bäst med ”Muminhuset”?
– Inget speciellt, det har blivit väldigt bra, det vi har gjort med huset, säger Margareta.
– Damen som bor här, säger Bertil och nickar med huvudet åt Margaretas håll.