Krönika: Maja kom att spela en roll till slut

Av Anna Sigrid

Okej! Jag tar det där med faster Maja! Min faster Maja var alltså inte min faster utan hon var svägerska till min mormor, alltså storasyster till mormors man.

Maja föddes nån gång i slutet på 1880-talet. Majas bror August dog plötsligt när min mormor var 30 år och höggravid med det tredje barnet! Mormor blev alltså änka med tre söner och en stor gård på 1920-talet. Inte precis ett drömläge!
En gård som krävde sin mankraft. Det krävdes både pigor och drängar och Alfred passerade och erbjöd sig sin arbetsvilja men också lite till. Och så avlades min mamma. När det var uppenbart försvann Alfred med en årslön och mormors träskor. Kvar stod mormor nu med fyra barn och en skam. August och Maja kom från en frikyrkosläkt och att min mormor ohedrade minnet av sin make med göra barn med drängen och bli blåst både på pengar och ära, var mer än faster Maja kunde tåla.
Faster Maja ärvde ett bageri av en släkting och vi barn kallade henne förstås Bull-Maja, aldrig så hon hörde. Om priset för att vara kvinnlig företagare var att förbli ogift och barnlös, eller om det var ett aktivt val, det vet jag inte. Eller om det var en ren bitterhet över sin egen barnlöshet, vad vet jag? Hon presentade sina brorsbarn men såg inte min mamma. Hon presentade sina brorsbarnbarn men struntade i mig och mina bröder.

Vi barn brydde oss inte och kände oss inte förfördelade men vi hörde hela tiden vår mamma tala ont om faster Maja, samtidigt som hon bjöd henne, än det ena, än det andra. Och Maja kom, med sina hattar. De vuxna satt i stora rummet och vi ungar hölls i köket och i farstun provade vi hennes hattar, stukade om dem och flabbade framför spegeln. Faster Maja fick också mycket hjälp av min mamma, med bilskjuts till läkare, kyrkan och annat.
Plötsligt fick mamma presenter liksom jag och mina bröder. Vi gjorde ju inte vågen för hennes frottéhanddukar och Drottningen av Danmark bröstkarameller. Jag tyckte om andra saker kring henne.

Hennes svarta vinbärssaft och torkade äppelringar och för att inte tala om hennes äppelmarmeladgodis, smaksatta med mynta, allt plockat ur hennes stora trädgård. Och hennes långskorpor, helt ljuvligt smakade dessa, kryddade med fänkål som hon också odlade. Och de förvarades i en grön burk, Parmy, från Parmyfabriken i Lindesberg.

Ett kvinnoöde, född i en tid där hon var utan rösträtt, omyndig som gift, och död nästan 100 år senare, i en tid med föräldraförsäkring med pappamånader och barnbidrag. Och på hyllan i mitt kök står hennes gröna burk från Parmyfabriken i Lindesberg.