Brevvänner och sportlov

Av Anna Sigrid Pettersson

Ja, februari är det nya april. Jag skrev ju förra söndagen om, visserligen det nordanblåsiga men ändock ett mycket soligt och torrt väder, flera cyklister som for runt, fixade höjden på sadlar och sådant där allmänt vårlikt cykelfix, ni vet.

På måndagsmorgonen vaknade jag av att i mitt inre öra höra tjafset, ni vet föräldrar och barn emellan: ”Men du kan inte ta cykeln, det är för snöigt”, i det andra örat hörde jag: ”Vad var det jag sa?”. (Och det är den värsta frågan jag vet jag mer än avskyr det när jag hör föräldrar säga det till sina barn. Det handlar alltid om att föräldern har haft rätt i en oviktig fråga, men likt förbaskat måste trycka till sin unge.) Och på måndagsmorgonen vaknade jag av att i mina yttre öron höra snöplogarna, eller var det sandbilarna. Ett himla skrapande av vägbanor, låter förfärligt alla tider på dygnet men värst ändå strax innan en blir väckt!
Så lite hade jag för att tro att våren var på väg. Nu har vi haft en vecka av nordanvindar, ishavsluft och jag har till och med varit tvungen att ta fram och på mig mina långkalsonger. Och Facebook hånar mig med att visa upp att minsann för tre år sedan var det blommande irisar i min trädgård, likaså snödroppar.

Det är sportlovsvecka och det känns väldigt långt till våren. Och det är samma visa varje år. Isen ligger förmodligen tjock över Vallentunasjön. Jag tyckte mej se några tappra typer streta fram på Kyrkviken i blåsten. Det är väl det enda Vallentuna har att erbjuda i uteaktiviteter. Sportlovet har mer att bjuda inomhus. Övning i brevskrivning kanske? I min barndom och skolgång var det väldigt vanligt med brevvänner. Det kunde fixas via lärarna i skolan, gärna i ett annat land både för förståelse och för språkträning. Nu har biblioteket tagit över den stafettpinnen. Det handlar både om att förmedla brevvänner inom Sverige, de står för matchningen, du behöver inte svepa vänster eller höger. Men också om hur man gör när man skriver brev! Det handlar både om snyggt brevpapper och om stavning, datering och liknande. Vem minns inte: ”Hur mår du? Jag mår bra!”, standardingången för min del för siså där en 50 år sedan.

Kära nån, när skrev jag ett brev sist? Tänk, det var verkligen en självklarhet att ha ett brevpapper, som en mapp med en bunt, klistrad i kanten på högerkanten, och kuvert på vänstra sidan. Fodrade kuvert och små kort, lika stora som kuverten. Och så tugga lite på pennan, krafsa sig i håret:

Hej! Hur mår du? Jag mår bra. Isen ligger tjock på sjön och våren dröjer i Vallentuna!

Anna Sigrid Pettersson
annasigrid@vallentunanya.se