KRÖNIKA 2021-04-08 KL. 13:26

Krönika: Att så frön sätter fart på matminnen

Av Anna Sigrid

Krönika: Att så frön sätter fart på matminnen

MINNS TILLBAKA. Att vårda de små plantorna sätter igång minnen från förr.
Foto: ROFFE ANDERSSON

April, sommardäck, sandsopade gator och ymnigt snöfall! Check! Allt är som det ska! Det är läge för inomhusaktiviteter! Och vad kan passa bättre nu då än att skola om plantorna!

Det är chili 500, chili 1500 och en och annan paprika. Och siffrorna står för scoville, namnat efter en stackars farmakolog som brände tungan av sig för att konstatera att det som upplevs som hetta är capsaicin. Och varför Wilbur utsätter sig för denna slags hetta är inte begripligt! Scoville är alltså den skala som används för att ange styrka och mängd av capsaicin. Och här finns det alltså flera små plantor med etiketter med siffror och det gäller att sätta rätt etikett med rätt planta.

Vad jag förstår är att paprikas scoville är mellan 0 och 100. Inte särskilt hett med andra ord, men gott, friskt och en aning sött. Och vackert. Det roliga med paprika är alla dess färger. En vän av stor trafikvana (och ordning) serverar gärna paprikasallad och ni fattar, i en alldeles bestämd ordning ligger paprikaringarna. Och när vi bjöd på bröllopsmiddag lade jag två paprikaringar (gissa färgen) på kycklinglevermoussen. Men det jag inte begriper är händelsen, snart 50 år tillbaks i tiden:

Jag, på lanthushållsskolan, där fanns många ämnen, bland annat storkök och småkök. I ämnet småkök ingick matsedel med näringsberäkningar och portionsberäkningar och så själva tillredandet av maten som skulle serveras (vackert) i tid, till några elever och en lärare. Jag hamnar i det blå köket, med servisen terma (Gustavsberg) och bjuder på rårivna grönsaker och omelett! Det är rårivna ligger i tunna diagonala ränder över fatet, morötter, kålrot och rödbetor. Mellan varje rand en kontur av finhackad persilja (vackert) och så omeletten, ljuvligt gul med massor med röda paprikaringar över i termas mycket vackra stekpanna. Maten serveras och vi äter i en våldsam diskussion, varför inte kött eller fisk? Och så flyger läraren upp, fräser och spottar, och HADE jag verkligen inte pillat bort alla fröna från paprikan? Och visst hade jag det. Det var helt obegripligt. Men detta var på sjuttiotalet, paprika en dyr och rätt ny grönsak i våra affärer. Men var de starkare då? Men måltiden blev godkänd, alla beräkningar godkända, pluspoäng för upplägget, ja, så ett litet minus då.

Nåväl, detta står jag och grunnar över medan jag pillar med pytteplantorna. Lirkar loss, försiktig och pillar ner än mer försiktigt och noga ser efter att rätt lapp till rätt kruka. Och ute yr snön och aprilsnö är fåragö! Och tids nog så…