Krönika: Tidens gåta

Av Anders Mathlein

Har du tid? ”Om du inte skyndar dig missar vi tåget!” ”Ja, men inte med mer än fem minuter.” Ordväxlingen kanske inte är så absurd som den verkar, för tiden är en gåtfull dimension. Vad är tid? Och finns egentligen ”nu”?

Just nu läser du denna mening. Nu har det ögonblicket blivit nyss, småningom länge sedan. I dag är i går i morgon.

När vi lägger märke till nuet är det förbi. Uppmaningen ”lev i nuet!” är inte lätt att följa. Många prövar alkoholens tveeggade magi som fördunklar både det förflutna och framtiden.

Den ständigt närvarande och undflyende tiden är en gåta, vilket gärna bekräftas med att citera kyrkofadern Augustinus: ”Vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte.”

I vardagen är tiden i sig inget problem. Klockslag – inte ljus, mörker och hunger – dirigerar sedan länge vår tillvaro. Med industrialiseringen blev tidspassning avgörande, och det elektriska ljuset upphävde skillnaden mellan natt och dag. Genom internet och globalisering lever många i en 24/7- värld. Gps- satelliternas atomur mäter tiden med svindlande exakthet och är med och styr allt från navigation och kommunikation till internet, affärstransaktioner och trafikljus.

Men det var järnvägens behov av tidtabeller som på allvar drev fram koordinerad tidmätning. Att klockorna i Stockholm och Göteborg visade olika tid var opraktiskt, men det var ändå inget emot i Nordamerika, där det mellan öst- och västkusten gällde 49 olika tider på 1870- talet. Järnvägsbolagen slapp nog klagomål eftersom ingen riktigt kunde avgöra om tåget passade tiden eller ej. Järnvägens tidssystem ledde småningom till att hela jorden delades upp i tidszoner.

Tiden är ständigt närvarande också i språket. Den ilar, rusar, kryper fram. Jag har inte tid, eller all tid i världen. Där är tidstjuvar, tidsfördriv, tidsbesparande prylar och tjänster. Vi har kvalitetstid, fritid, väntetid, dödtid. Tiden läker alla sår, ur led är tiden.

Med ny teknik tas omedelbarhet för givet, minsta tröghet eller fördröjning kommer oss att stöna amenherregud!

Men vart tog pausen vägen? Att bara sitta och glo och låta tankarna vandra, något som bland annat tågresande inbjuder till. Mobilen tycks ha väckt en skräck för mellanrummen. Tillgången till underhållning, information och kommunikation är oändlig.

Vi vill tänja ut och tämja tiden. Det vimlar av strategier för att ”spara” tid, men den går varken att spara eller hejda. I stället förkortar och förenklar vi processer för att få tid över till annat. Hur många appar för tidseffektivisering finns det? Hur många föreläsare och böcker?

Mycket tid går liksom upp i rök. Man kan bli betänksam av att räkna ut hur stor del av ens snålt utmätta liv som går åt till rutiner och upprepning. Två timmars restid om dagen till och från jobbet under fem år blir över tre månader på pendeln eller bussen – vilket naturligtvis inte behöver vara dåligt om man kan göra något givande under tiden.

Tidsmedvetenheten sägs skilja oss från andra arter. Vi mäter och beräknar tiden, vi vet att vår personliga tid – liksom vårt solsystems – är ändlig. De flesta uppfattar tiden som linjär, som om den flyter fram eller rinner ut. ”Dagen i dag är en märklig sak. Tänk, evighet fram och evighet bak”, sammanfattade Alf Henriksson det stora mysterium vi lever i.

Tid är pengar, heter det, och när vi arbetar växlar vi in vår tid i pengar. Ofta väljer vi pengar framför tid, för pengar kan sparas och växlas ofta in till ett annat slags tid än arbetstid. Avgrunderna mellan hur olika människors tid värderas är iögonenfallande mått på ojämlikhet och orättvisa. Somliga kan betala för förtur och slippa väntetid.

”Det ligger något visst elegant i att slösa med tiden”, skriver Somerset Maugham i romanen ”Ashenden”. ”Slösa med pengar kan vilken idiot som helst, men när man slösar med tiden kastar man bort något som är ovärderligt.”

I vardagen tänker vi sällan på tiden som fenomen, men på det teoretiska planet sätts verklighetsuppfattningen i gungning. Hade tiden en början och kommer den att få ett slut, och vad kallar vi då tillstånden före och efter? Kan vi förstå ”tidlöshet” i bokstavlig mening?

Einstein visade att tid påverkas av tyngdkraft och rörelse; tiden går långsammare på gatunivå än på tionde våningen, den som färdas mycket snabbt åldras långsammare än den som står still. Det medför att ett avgränsat ”nu” inte existerar. Det tål att tänka på.

I boken ”The end of time” hävdar fysikern Julian Barbour att tiden bara existerar som upplevelse i vårt medvetande, att vi noterar förändring i stort och smått. Utan förändringar, ingen tid.

Och om tiden har en riktning tycks det vara mot allt större oordning och kaos, detta i enlighet med termodynamikens andra lag som säger att den totala entropin – ett mått på oordning – i ett isolerat system ständigt ökar. Men på så kallad subatomär nivå påstås tiden kunna gå både framåt och bakåt.

Det där är inte så lätt att verkligen förstå. Här tycks tiden rulla på som vanligt, och det är väl inte mycket att göra åt? Jo: ”med näbbar och klor måste vi hålla fast vid att odla de livets njutningar som åldern sliter ur våra händer den ena efter den andra”, som Montaigne skrev i en av sina essäer.

Lästips: Kosmos – en kort historik av Stephen Hawking (Norstedts), Tiden är bara ett ord – om klockornas makt och hur man bryter den av Lennart Lundmark (Prisma).

Anders Mathlein/GAZZINE