Krönika: Våga kommunicera under processens gång

Av Uffe Lindeborg

Min dotter hittade en saga hon hade skrivit för något år sedan. Jag blev glad av att läsa den och tyckte att vi skulle spara den. Hon läste också igenom sitt verk med glädje, men tog sedan fram rättarpennan. Ett år kunnigare i det svenska språket korrigerade hon några felstavade ord och placerade ut punkter som saknades.

Jag tyckte att det var synd att hon ändrade i texten. Det fanns en charm i det yngre barnets fantasi och språkliga missar. Men det fick mig att reflektera över hur jag själv gör. För ett år sedan skickade jag in min första näringslivskrönika till tidningen. Jag vet inte om jag skulle våga läsa den nu. Tänk om den inte håller måttet?

Att innehåll blir gammalt och att vi förändras är anledningar till att en del företagare inte delar något alls. Framför allt kan det kännas läskigt när det vi publicerar på internet ligger kvar, och kan färga bilden av oss, under lång tid framöver. Tänk om jag har ett helt annat perspektiv på en fråga om två-tre år jämfört med idag. Kontexten kan ju vara helt annorlunda då.

Medan några väljer att inte publicera material alls, väljer andra att publicera det som känns tryggt. Jag noterar ofta att inlägg i sociala media ser ut att komma direkt från läroböcker, med konkreta fakta i punktformat, eller som utgör upprepningar av vedertagna sanningar.

Innehåll av dessa slag går att massproducera under en eftermiddag och schemalägga flera månader i förväg. När det så väl publiceras kommer ryggdunkningar och ”likes” från dem som kan samma saker och från dem som ännu inte kan lika mycket och suktar tydliga punktlistor med enkla tips.

Här om veckan fick ett inlägg om att dessa ryggdunkningar ändå inte leder till konkreta affärsresultat stort genomslag på affärsplattformen LinkedIn. Samtidigt syns ett fokusskifte i hur vi kommunicerar i och med Metas nya plattform Threads. Där får den vanliga människan ta plats med sina reflektioner och iakttagelser i vardagen; där är klimatet mer som snacket vid kaffeautomaten eller i omklädningsrummet efter ett träningspass, än det av att se bra ut inför andra.

Vi längtar efter det genuina nu. Det mänskliga. Det är när vi är i processer som vi är öppna för utbyte och perspektiv. Vad händer om det är i det skedet vi samtalar med andra, istället för att enkelsidigt förmedla en slutsats vi redan landat i?

Jessica Jäger

jessica@jessicajager.se