När våren sopar rent i oss alla

Av Uffe Lindeborg

Det börjar med ett svagt vinande ljud i fjärran. Ett mekaniskt muller som väcker något i kroppen. Sandsoparen. Vårens officiella startskott.

Och med den – som på hemligt kommando – kliver vi ut ur våra vintergömmor. Grannar man knappt sett sedan november blinkar mot ljuset, harklar fram ett “det börjar ju kännas lite vår i luften” och börjar rulla fram utemöblerna som fortfarande är dammiga från ifjol.

Barnen springer över gårdar och trottoarer som om de blivit utsläppta från en internatskola – glada, högljudda och plötsligt 20 centimeter längre. Var kom de ifrån? Vem har gödslat dem under vintern?

Det är något med våren som får hela kvarter att börja andas igen. Det skrapas i rabatter, trampas på grus, folk torkar altaner och blinkar mot solen med den där nyvakna blicken man annars bara ser på folk som just klivit av ett nattåg.

Men egentligen är det inte bara våren som väcker något i oss. Livet pågår ju faktiskt hela året – vi bara glömmer bort det ibland. På vintern hör vi samma barnskratt, men från pulkabacken.

På sommaren ekar kvarteret av fotboll och vattenkrig. Och visst, hösten är lite mer tillknäppt, men den rymmer sina egna ljud: löv som prasslar, skolväskor som glöms, någon som muttrar om att det “blir mörkt så tidigt nu”. Kanske är det just det som är grejen. Vi tror att årstiderna styr våra känslor, men kanske är det tvärtom. Vi behöver bara stanna upp och känna efter.

Våren gör det lite lättare – den sopar inte bara bort gruset från gångvägarna. Den sopar fram oss också. Vi blir synliga för varandra igen.

Och det är ändå rätt fint, det där: att vi människor, likt björnar och sopmaskiner, faktiskt har en inbyggd längtan att komma ut – och komma nära.