Påsken – en lång högtid för oss som inte fattar bättre

Av Uffe Lindeborg

Jag erkänner det direkt: jag är en av dem. En av oss som tillhör den snabbt växande skaran religionsanalfabeter. Vi som inte riktigt vet varför vi är lediga över påsk, bara att vi är det.

Och visst, jag minns hur det var förr. Långfredagen var inte bara lång – den var en existentiell utmaning. Allt var stängt. Inget kul på TV. Man fick varken springa, skratta eller – Gud förbjude – leka. Det var som att hela Sverige kollektivt försökte hedra lidandet genom att tråka ihjäl sig.

Men nu? Nu är det Netflix, öppna butiker och påskägg fyllda med skumgodis i form av små kycklingar med koffein i blicken. Det är svårt att känna vördnad när man står i kö till självscanningen med ett storpack påskmust.

För oss som inte firar påsk av religiösa skäl, utan mer av vana och chokladbegär, är högtiden lite svår att förstå sig på. Den är som en fyra dagar lång parentes i kalendern – med ägg.

Jag märker också att påskmiddagen inte längre har samma tyngd i familjen. Det är ingen som tar på sig finkläder eller tänder ljus. Det är mer “här finns mat, ta om du vill.”

Det enda riktigt högtidliga är jakten på godiset i påskäggen.

Så för min del – och jag säger det med all respekt – kunde vi nog korta av firandet lite. Kanske låta annandag påsk bli vardag igen.

Jesus klarade ju ändå sin comeback på tre dagar. Borde inte vi kunna nöja oss med det?

Men vad vet jag? Jag kan ju inte ens skilja mellan evangelierna och e-handeln.