REPORTAGE 2021-09-16 KL. 14:01

Marcus fick sparken på grund av butikens dåliga resultat

Av Anne

Marcus fick sparken på grund av       butikens dåliga resultat

CHOCKBESKED. Strax innan semestern fick Marcus och mamma Lena besked på ett möte med ledningen i Coop, att han inte fick vara kvar på jobbet.
Foto: ANNE HAAVISTO

Chef på Coop: "Vi strävar efter att ha personalstyrka som motsvarar den försäljning och det kundflöde som butiken har"

I somras blev Marcus Hjalmarsson uppsagd från Coop, efter att ha jobbat där i tio och ett halvt år. Förklaringen till uppsägningen var kortfattad; butiken går dåligt med en kraftigt minskad omsättning som följd.

De sa att de inte hade råd att ha kvar Marcus, trots att han hade en lönebidragsanställning, och Coop endast betalde 25 procent av hans lön.

"Satt som två fågelholkar"
För Marcus var anställningen på Coop i Vallentuna centrum den första och rutinerna med ett arbete var viktiga för hans välmående. Att plötsligt bli av med jobbet och livsstrukturen var ett hårt slag och Marcus kände sig sviken och ledsen.
– Jag förstod ingenting, det här kom från ingenstans. Jag blev väldigt besviken, säger Marcus.

Marcus mamma Lena, som är mycket engagerad i sin sons liv, berättar om mötet när hennes son blev uppsagd.

– Vi satt som två fågelholkar, bara gapade. Vad var det som hände? Får det ens gå till så här? Jag var fly förbannad efter det mötet. De sa också att det inte längre hade möjlighet att ha kvar Marcus. Han skulle få betalt i sex månader, men behövde inte komma tillbaka efter den kommande semestern.

– De sista dagarna orkade jag inte ens gå dit. Jag hade en stor klump i magen och sjukskrev mig. Jag kände mig inte välkommen längre, berättar han.

Medfödd sjukdom
Marcus har en medfödd sjukdom som heter Sturge Webers syndrom och tillhör gruppen neurokutana sjukdomar, vilket innebär att den påverkar nervsystemet och huden. Sjukdomen beräknas finnas hos 2-5 av 100 000 nyfödda, totalt i Sverige cirka 300 personer. Epilepsi förekommer hos en stor andel, även hos Marcus som fick sitt första epileptiska anfall när han bara var sex månader gammal. Lena minns det som igår, chocken och rädslan.

– Marcus var inte kontaktbar, ansiktet var liksom helt stilla och ena armen hängde slapp. Jag trodde först att han brutit armen. Min man kom hem och vi körde direkt till sjukhuset, där de snabbt förstod att de handlade om epilepsi och hade halvsidesförlamning. Han blev nersövd och lades i respirator, för att häva anfallen.


igcaption>LEDSEN. Marcus kände sig kränkt och trampad på när han blev uppsagd från jobbet.
Foto: ANNE HAAVISTO

Tuffa småbarnsår
Marcus har ett så kallat eldsmärke i pannan, något som är vanligt hos personer med Sturge Webers. Det är en missbildning i kärlen som är spegelvänd mot den som uppstått i ena hjärnhalvan. Oftast är detta märke mycket större och kan täcka halva kroppen. Marcus märke är litet och därför tog det något längre tid att fastställa den exakta diagnosen.
Småbarnsåren var tuffa för Marcus föräldrar som levde i ett slags ständig beredskap. Marcus fick flera anfall varje vecka och det blev många turer till sjukhuset och även tid respirator.

Epilepsianfallen kunde se väldigt olika ut. Från ett ryckande öga eller en fot till ett slags paralysering som gjorde att Marcus blev stående och inte kunde gå framåt.

– Ibland var anfallen väldigt subtila, som när han och hans syster satt i badkaret och lekte. Barn kan ju ha väldigt yviga rörelser, en leksak till exempel mot Marcus öga kunde framkalla ett anfall. Då tog jag upp honom och gav medicin. Det har också varit en balansgång att inte oroa syskonen för mycket och jag som mamma försöker ligga steget före hela tiden. Man blir ju väldigt uppmärksam, jag skulle nog vakna om Marcus började andas annorlunda i sömnen, berättar hon och ler.

Bra skolgång
Skolgången fungerade ganska bra. Marcus gick i en särskild undervisningsgrupp på Karlbergsskolan i Vallentuna. I klassen fanns sju elever med olika typer av handikapp. Marcus tyckte om att gå i skolan, men Lena tyckte inte att undervisningen fungerade så bra.

– Jag uppfattade det så att lärarna inte hade den kunskap som behövdes om flera olika handikapp. Jag hade en känsla av att det inte heller var så målinriktat vad det gällde barnens lärande.

– Vad jag kommer ihåg så trivdes jag rätt bra i skolan och hade några bra vänner. Men det var ju så länge sen, säger Marcus och ler.

Engagerade lärare
På gymnasiet gick Marcus medieprogrammet på Häggviks gymnasium. Marcus trivdes direkt eftersom han är väldigt intresserad av datorer, fotografering och redigering.

– Det var en riktigt bra utbildning. Vi gjorde många studiebesök på till exempel Dagens Nyheter och Expressen och gjorde även en egen skoltidning, berättar han.
– Där var det väldigt målinriktat, säger Lena. Lärarna var engagerade och det märktes att de brann för att lära ungdomarna så mycket som möjligt. Det var också bra för Marcus att byta kommun och lära känna nya vänner.

Efter gymnasiet erbjöds Marcus aktivitetsstöd och fick praktikplats på olika företag, bland annat på ett grävföretag och som vaktmästare.

– Jag trivdes jättebra. Jag fick bra kollegor och fick vara utomhus mycket. Vi grävde för olika projekt, som att lägga rör till exempel. Sen var jag ett tag vaktmästare på Korallens vårdcentral. Men det var bara tillfälliga jobb, jag erbjöds inget fast jobb via arbetsförmedlingen, berättar han. Familjen Hjalmarsson har alltid varit öppna med Marcus sjukdom. Lena säger att de fortfarande känner av okunskapen och fördomarna kring epilepsi.

– Okunskapen, kring ett relativt dolt handikapp, vi möter är tärande. Många tror än idag att ett epileptiskt anfall handlar om att personen ramlar ihop, krampar och får fradga i mungiporna. Så är det verkligen inte. Anfallen kan se väldigt olika ut. En rädsla jag hade när Marcus var i tonåren var att folk skulle tro att han var alkohol-eller drogpåverkad om han fick anfall, men som tur är har det aldrig hänt.

Det har gått nästan två år sedan Marcus fick sitt senaste anfall och ingen kan förklara vad det beror på. Det enda handikapp som han känner av, förutom att han blir trött fortare, är en svaghet på vänster sida.

– Han springer inte gärna, säger Lena, men han kan. Sen har han ibland svårt att beskriva hur han mår och känner, men det kan också ha med hans personlighet att göra.


igcaption>Foto: ANNE HAAVISTO

Första riktiga jobbet
När han för tio år sedan fick ett heltidsjobb på Coop i Vallentuna fick Marcus den struktur i vardagen som han så väl behöver.

– Jag blev jätteglad, det var mitt första riktiga jobb. I början trodde jag inte att jag skulle trivas, men det växte mer och mer och sen blev det det roligaste som fanns, säger han.

Jobbet på Coop var för Marcus mer än bara ett jobb. Att ha dagliga rutiner, vara bland andra människor och att känna sig behövd har varit en viktig bit i hans liv. Sedan tre månader tillbaka har han längre inget jobb och han är fortfarande ledsen.

– När jag förstod att jag inte fick ha kvar mitt jobb kände jag mig kränkt och trampad på. Jag har haft svårt att vänja mig vid att inte ha något att göra på dagarna och jag är orolig för framtiden. Kommer jag att hitta ett nytt jobb?

Marcus bor fortfarande hemma men hoppas på ett kunna flytta hemifrån i framtiden. Han vill ta körkort och kan tänka sig att jobba med datorer eller på ett lager. Eller i butik igen.

– Efter nästan 11 år kan jag det där med butik, säger han.

3 frågor till Linus Gusfors, distriktschef på Coop:

Det har talats om omorganisering inom Coop. Vad innebär det?

– Vi håller på att strukturera om i våra butiker till ett ännu större kundfokus.

Detta innebär i korta drag att vi i ännu större utsträckning bemannar upp butiken när kunderna är på plats. En konsekvens av detta blir ju schematekniska ändringar där vår personal är på plats under helger och kvällar för att kunna möta kunden på allra bästa sätt.

Varför fick Marcus gå, som kostar er 25 procent av lönen bara, då resten är lönebidrag?

– Vi kan tyvärr inte kommentera enskilda personalärenden. Men det jag kan säga är att vi tillsammans för en dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare. Här finns det en tydlig process som vi följer.

Har ni avskedat fler personer eftersom ni säger att Coop-butiken i Vallentuna tappat omsättning?

– Gällande personalfrågor är det precis som jag nämner ovan något som sker mellan arbetsgivare och personal. Vi strävar efter att ha personalstyrka som motsvarar den försäljning och det kundflöde som butiken har.