Vallentunabon Ed Fontes om att återvända till barndomshemmet

Vallentunabon Ed Fontes om att  återvända till barndomshemmet

MINNS BOLLPLANEN. Mina döttrar Sophia (lilla) och Isabel (lång) tillsammans med mig framför mitt barndomshem. Det som var vårt hus är nu dagis. På kollektivets tomt är det bostadsrätter, dit dagiset hör. Vår lilla fotbollsplan framför huset var kvar men inga barn var där, det var röd dag.
Foto: PRIVAT

Efter 45 år i exil återsåg jag i vintras det som var mitt barndomshem i Uruguay.

Från Sverige flög min lilla familj; min fru mina två döttrar och min mamma; samt mina tre vuxna systersöner med fru, sambos och barn. Min syster och svåger flög in från San Francisco och vi alla samlades vid en liten by vid Atlantkusten runt 10 mil från huvudstaden.

Redan vid biluthyrningen tyckte jag mig märka att jag var ”hemma”. I Sverige möts jag ofta av ett litet motstånd tills jag börjar prata, då brukar personen bakom disken ändra inställning som om den tänkte att trots att jag är mörkhårig så verkar jag vara svensk, kanske adoptivbarn. I biluthyrningen i Uruguay var det nästan tvärtom: när jag började prata så såg man en liten undran i biluthyrarens ögon. Var kom jag ifrån? Jag har ingen brytning men språket i Uruguay har utvecklats under 45 år. Mitt sätt att prata har utvecklats genom böcker samt genom samtal med mamma och pappa, vars språk har varit mer eller mindre fruset i 45 år. Efteråt har jag förstått att biluthyraren antagligen tyckte att jag lät jag som ett tv-referat från 70-talet.

STRANDNÄRA. Eva, min fru, tillsammans med Sophia. I bakgrunden ser man den annalkande stormen.
Till vänster låg stranden, precis vi tomtgränsen.
Foto: PRIVAT

Minnen som starka blixtar
Uruguay tog emot oss med vind, regn och lite sol. Södra Atlanten gjorde sitt bästa för att kyla ner oss men solen var stark, som södra Spanien mitt i sommaren, det var ju sommar på södra halvklotet. Vårt hyrda hus låg precis vid stranden och från verandan kunde vi se de höga vågorna som ovädret hade rört upp. Jag kände igen landskapet, trots att jag inte hade varit där på 45 år.

Efter ett par lugna dagar där vi mest badade och vilade så bestämde vi oss för att åka in till huvudstaden Montevideo. På vägen skulle vi titta förbi mitt bandomshem, som jag hade letat upp på Google Maps. Min 17-åriga dotter satt i passagerarsätet och var kartläsare under vår lilla utflykt till huvudstaden.

Efter någon timmes körning så var vi nära och min dotter instruerade mig att göra en vänstersväng. Helt plötsligt kände jag igen mig och visste precis var vi var. Efter ett par kvarter var vi vid mitt barndomshem. Vårt hus låg kvar och även min lilla fotbollsplan framför huset. Allt var som jag mindes det, men mycket mindre. Jag översköljdes av minnen som kom som starka blixtar av återupplevda klipp av min barndom. Jag kände även en kort men smärtsam längtan till min pappa, som hade dött bara ett par år innan vår resa. Förankringen till platsen och till min barndom var kraftigare än vad jag hade kunnat föreställa mig.

Stryk första dagen
De första åtta åren i mitt liv var idylliska. Jag växte upp i ett litet kollektiv i Uruguay där vi barn fick lära oss hänsyn och icke-våld. Vi fick aldrig slåss, det var tabu. Men vi spelade mycket fotboll, det är ju trots allt Uruguay, och där fick vi barn utöva det våld som krävdes inom reglerna och även lite utanför. Jag blev en härdad fotbollsspelare. Men första dagen i skolan utanför kollektivet fick jag stryk. Jag vågade inte slå tillbaka, det fick man ju inte. Men en lite äldre kille från kollektivet sa till mig att andra regler gällde ”utanför”, han mer eller mindre tvingade mig att slå tillbaka. Även om Uruguay var en mönsterstat under 60-talet så hade saker börjat gå utför under 70-talet. En kombination av tullar, kalla kriget, oljekrisen, ekonomisk kris ledde till inre konflikter. Vårt kollektiv hamnade på den förlorande sidan och mamma och pappa hamnade i fängelse.

Min syster och jag flögs så småningom till Sverige, ett villkor för att pappa skulle släppas ut från fängelset. Vi bodde runt ett år hos fosterfamilj, innan mamma och pappa fick komma till Sverige. Det var ett svårt år. Fosterfamiljen som vi hade blivit tilldelad var förgiftad av alkohol och våld. Det var en oändlig lycka när mamma och pappa kom till Sverige och vi fick återförenas.

Återvända med fårad panna
Livet som vi hade haft i kollektivet gjorde det förhållandevis enkelt för oss att anpassa oss i Sverige. Vi hade vuxit upp med starka riktlinjer om vikten av att visa hänsyn, hjälpa de svaga och att vara följsam bland de starka: att aldrig vara till last. Detta hade genomsyrat vår barndom. När väl mamma och pappa kom till Sverige hade jag och min syster en stadig grund av värderingar att bygga vårt liv på. Och Zarathustras påstådda citat ”det som inte dödar härdar” stämmer. Jag har sällan tittat tillbaka. Jag har aldrig ältat eller reflekterat över det som har varit. Antagligen har jag haft fullt upp med att kämpa vidare när det har varit svårt. Och när livet blev lätt har jag stängt dörren till det dåliga. Jag har aldrig känt mig som ett offer, trots att jag och min syster var vad vi nu skulle kalla för ”ensamkommande”. Tvärtom har jag alltid känt mig stark och sällan backat för svårigheter som måste övervinnas.

Men nu var jag tillbaka, nu var det oundvikligt att titta tillbaka och minnas det som var. Där resan började för 45 år sedan. Som en tango från Rio de la Plata säger: ”att leva med själen fjättrad till ett vackert minne. Att återvända med en fårad panna och med en tinning som tidens snö har färgat i silver”. Jag fällde inga tårar, jag sa inte mycket, men min fru och mina döttrar märkte det. Inget behövdes sägas.
Jag fann många likheter mellan Uruguay och Sverige. Uruguay är numera nästan en välfärdsstat och tryggheten är större än i de omgivande länderna Brasilien och Argentina. Levnadsstandarden är hög för regionen men förstås lägre än i Sverige. Jag tror att jag lyckades smälta in bra och jag ansträngde mig för att inte låta så gammalmodig.

Vi hade ett par bra veckor hela familjen. Det blev mycket grillat kött av högsta kvalité, klart hyfsade viner, bad, lite värme och mycket blåst. Min svenska familj blev positivt överraskade över vänligheten och den avslappnade atmosfären som de fann i Uruguay.

Vi kom tillbaka till ett kallt Sverige. Men vi var äntligen hemma i Vallentuna. Det är här som min fru och jag har byggt vår lilla familj och det är här vår framtid finns. Det är det som är hem, där rötterna och grunden för våra förhoppningar och för framtiden finns.

Skrivet av Ed Fontes.

Dela artikeln här:

Uffe Lindeborg

Envis Vallentunanörd med ett brinnande intresse för människor och att göra hjältar av sportprofiler. Pratar (läs debatterar) gärna om Asociala Medier och om hur marknadsföring fungerar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *